Finns det för mycket kärlek?
Jag brukar klippa min man Kjells hår. Han sitter på en pall i badrummet och jag klipper och klipper. Hans hår är tjockt och vackert. I den här åldern fyllt av grå nyanser. Men när det blir för mycket av det goda fluffar och puffar det upp sig runt huvudet och börjar glida ner som ett kompakt täcke över halva öronen och då behövs ansning.
Och är det inte så med ganska mycket? Att för mycket är för mycket.
Ett överflöd av Fazers gröna kulor ger illamående och för mycket kaffe får mig att darra i kroppen. För många timmars sömn gör mig dåsig och för mycket gående får höften att värka. För långa ensamhetsstunder får tröskeln till umgänge att bli nästan för hög och för aktivt socialt umgänge får huvudet snurrigt. För många tandkrämstuber att välja på i butikshyllan får mig att stöna. För mycket snö, regn, sol – vi vet vart det leder.
Men det finns ju en sak som jag redan i skolan hörde att vi kan slösa med: jo, med kärleken.
Och så går det på tok. Den tolkas på så olika sätt. Ditt sätt att beskriva kärlek är kanske inte mitt sätt att uttrycka den på.
Det står i Johannesevangeliet att Gud är kärlek. Jesus säger att vi är grenarna och att han är vinstocken och att vi ingenting kan göra utan honom. Inte ens älska. Inte slösa med kärleken. För kärleken blir fel om den inte har andra ingredienser med sig. Kärlek som sådant i överflöd blir lätt fluffigt och puffigt. Den kan bli prestation och egenkärlek och saknad och inte alls vara kärlek fast vi kallar den så.
Så vi ger upp kärleken, också den?
Nej, vi lutar oss tillbaka. Hur var det nu? Gud är kärlek. Och buden, att älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och din nästa som dig själv. Vi kryper igen upp i den osynliga famnen och vet att källan finns där. Överflödet kommer från Guds hjärta och vi får var dag öppna oss och se hur den leder oss till leenden, tacksamhet, till en omprövning, till att bejaka oss själva, till en utsträckt hand, till ett lyssnande öra. Vi bär inte kärleken, den bär oss och källan är inte vår, den öser vi ur, av nåd.
