Att vara liten och stor på en gång

Vi har väl alla sett den nån gång i TV eller på internet: En kort filmsekvens om hur en människas ansikte förändras från barn till åldring. På tio sekunder kan man uppleva en resa som omspänner kanske sjuttio år. Utseendets gradvisa förändring i de här snabba bildsekvenserna är på en gång rimliga och igenkännbara, men samtidigt främmande och kanske till och med lite skrämmande. Är det faktiskt samma människas anlete som tiden modellerar? Javisst, det förefaller möjligt, men …

Och ändå är det här bara skalet, till och med bara en liten del av skalet. För människan är minst lika mycket psyke, en känslovarelse som efterhand utvecklar, och invecklar, ett emotionellt register med oändliga variationer. Det är ungefär i det här skedet som bilden av ett hologram uppenbarar sig under pannloben. Jag som människa är både en lagom tung pensionär och en liten späd kille, inte bara känslomässigt och emotionellt men också i någon mån rent visuellt. Skelettet är i stort sett intakt men det är på och under huden som den stora transformationen har skett. Och någonstans i detta fysiskt-mentala landskap finns det följaktligen lagrat ett oändligt antal variationer på temat Jag. Om det tekniskt vore möjligt skulle man kunna placera miljoner jag-bilder i en lång rak rad efter varandra där varje motiv skiljer sig något lite från bilden före och efter. Sett från den ena ändan till den andra skulle alla visuella variationer då smälta samman i ett nästan begripligt mönster, i en åldersöverskridande totalbild, från födsel till nu.

Men hur är det egentligen med psyket, med känslopalettens alla möjliga och omöjliga färger? Finns också där en förlaga, en originalskiss, som lyser genom tid och rum, ett motiv som kan avläsas lite oberoende av perspektiv och humörssvängningar? Ja, jag tror det är just där andra kan se även mig, ana själva kärnan och avsikten med detta skal som idag hasar fram på gata och torg. Men – och här kommer själva poängen – det är knappast någon förunnad att upptäcka detta kalejdoskopiska motiv med mindre än att man ikläder sig gudomliga glasögon, att man blickar genom hela personligheten med sina slumrande evighetsögon.

Idag på UNICEFS födelsedag (världens största barnrättsorganisation grundades 1946, ett par år före jag föddes) påminner jag mig själv att jag fortfarande, innerst inne, är ett barn och ska så förbli trots diverse slappa hudar och mungipor som alltför ofta ger efter för gravitationens lockelser. Ordet lillgammal har för mig, och troligen för många seniorer, en alldeles speciell ordagrann betydelse.