Kungligt dödsbud mitt i pizzabaket
Under pizzafixandet tidigare i kväll hörde jag att drottning Elizabeth II har dött. Berörd av att en lång era nu tar slut darrade jag lite på rösten när vi pratade en stund om den historiska kontexten med de äldre barnen.
Det var någon som skrev i facebook-flödet att hon var Storbritanniens Kekkonen, "hon har alltid funnits" för flera generationer. Men nu är ett långt liv i tjänstens tecken slut, ett liv som började utan att drottningskapet fanns på kartan, men som trots det totalt skulle färgas av de drottningsplikter som ödet lade på hennes axlar.
Jag minns plötsligt att jag tidigare har blivit lite till mig av en specifik del av Elizabeths långa, fullständiga titel. Det är väl till allra sist som det kom - Defender of the Faith. "Trons försvarare". Puh! Vem skulle inte känna sig liten och otillräcklig med en sådan titel...? Och det doftar ju dessutom helt medeltid, som en hälsning från en tid då det uppfattades finnas en enda riktigt tro som bokstavligen skulle försvaras med svärd i handen.
Under en teoretisk pratstund med drottning Elizabeth skulle jag gärna ha pratat om just det: hur såg hon (som enligt rapporter var djupt förankrad i sin kristna tro) just på den delen av sin kungliga titel? Hur påverkade den hennes personliga tro och hennes sätt att vara monark?
Fast hon var ju inte bara monark. Det är också en helt egen person, en mamma, en svärmor, en farmor och en mormor och gammelfarmor och gammelmormor som nu inte längre finns bland sina nära och kära. Jag är tacksam för att jag för egen del inte behöver ta hänsyn till en monarkis rigorösa traditioner och offentliga ceremonier den dag mina föräldrar dör. Jag skulle önska den sörjande kungafamiljen lugn och ro, men hoppas de kan finna stöd i varandra medan världen i både text och bild följer deras sorgetid.
