Dags att joina majoriteten

Förra veckan var det min tur att testa positivt för covid. Numera är det bara några enstaka mänskor i min bekantskapskrets som inte ännu har haft covid. Knappast är det så hemskt intressant att läsa om just min sjukdomsbild, men jag roade mig lite genom att fundera på hur en kan beskriva samma fenomen på olika sätt, även utan någon medveten eller omedveten agenda. Jo, covid kändes som en förkylning: lika mycket har jag hostat tidigare om kanske inte lika skrällande, lika mycket har jag haft ont i muskler och snuva. Däremot minns jag inte att jag skulle ha haft lika hög feber i mitt vuxna liv. Som tur var försvann febern efter ett dygn. Nu efteråt är jag tröttare än efter en förkylning och musklerna känns som spagetti. Att ta en långsam promenad får gälla som motion.

Om man vill få en uppfattning om hur farlig en sjukdom är gäller det att inte fastna i enskilda mänskors fall utan bekanta sig med vad den vetenskapliga forskningen kommit fram till. Forskningsresultaten kan även ändra över tid, det är så det fungerar när man får mera kunskap.

Det kan hända vi skulle ha kunnat undvika att bli sjuka om vi använt munskydd på vår Sverigeresa. Nu har vi förstås vant oss att vara utan munskydd och det skulle nog ha varit ett jättestort steg att vara den där konstiga som står ut i mängden genom att använda munskydd. Få se hur det blir med munskyddspraxisen senare i höst.

Det stora problemet nu inom sjukvården är bristen på personal. Jag måste säga att så här utifrån sett, tycker jag det görs alldeles för lite för att lösa problemen. Vårdarna behöver mer lön och mer uppskattning. Jag funderar också på om någon räknat på hur länge det går att mänskor är borta från sina jobb och barnen borta från skolan vid minsta förkylningssymtom ifall de annars orkar bra. Visst hjälper det att minska spridningen av covid, men hur mycket och till vilket pris i nuläget? Jag är ganska glad att jag slipper ta sådana beslut själv.