Kjell Westö är ingen vän av mörkret som drar in över landet i mitten av oktober och ligger kvar till början av februari. Men julen ger en liten lindring.
– Just tiden som börjar med första advent, via lucia och fram till jul – jag har nog alltid varit lite svag för den.
Samtidigt är det en tid som präglas av brådska.
– Det är egentligen jättelite man hinner med just före jul. Jag tyckte alltid bäst om den där stunden på julafton när alla julklappar var utdelade och allt kaos var över. Att sitta alldeles i lugn och ro med ett tänt ljus, lyssna på musik och småprata.
Westös äldsta son föddes på julafton.
– Jag minns att jag lämnade Barnmorskeinstitutet i Kottby och körde omkring i bil med en tomteluva på huvudet och hälsade på hos alla nära och kära och berättade att vi hade fått barn.
Sedan bestämde familjen att på julafton firades den egna sonens födelsedag fram till klockan 14, därefter var det Jesus födelsedag.
– Vi utvecklade en tradition: de släktingar som hann fick titta in på risgrynsgröt på förmiddagen. Det blev småningom så att det var jag som kokade den. Jag älskar risgrynsgröt med mycket kanel och socker, så det passade bra. Det är en av de starkaste jultraditioner jag har.
Stress ökar konsumtionshetsen
Han säger att han är mer julälskare än julhatare, men att han ändå i många år har tänkt att vi borde göra uppror mot konsumtionshetsen kring julen – även om han medger att han själv ofta misslyckats med det upproret.
– Det här hör också ihop med att vi mer och mer inser vad klimatkrisen verkligen innebär och att den bygger på en livsstil som förutsätter mer och mer konsumtion. Vi kan ju ge gåvor och kärlek till julen ändå, fast vi inte köper oss sjuka.
Någon färdig lösning på problemet har han inte, men han har i många år tänkt att vår överkonsumtion verkar hänga ihop med stress.
– Ju mer vi ger efter för jäkt och stress och ökar tempot, desto lättare blir vi offer för konsumtionshets. Om jag skulle kunna leva lite vettigare och långsammare tror jag att jag också skulle fatta vettigare beslut.
När han växte upp i Munkshöjden hade familjen inga nära släktingars gravar att besöka i Helsingfors eftersom hans föräldrar kom från Österbotten. Han anade att besöken vid gravarna var en stark tradition för många Helsingforsbor på julen.
– Men för fyra år sedan dog min mamma Hon är begravd på Sandudd och jag och min bror brukar gå dit på julafton och ta glögg med oss. Nu ser jag hur fruktansvärt många som går där på julafton, det hade jag inte en aning om. Att ha en grav att gå till knyter på ett sorgesamt och paradoxalt sätt en närmare stan.
I kyrkan kan man fly det hektiska
Westö lämnade kyrkan som ung, poängterar att han inte är troende – men kallar sig hellre agnostiker än ateist. För honom representerar kyrkobyggnaderna kontinuitet, de är samlingsplatser och har i många fall varit det under flera hundra år.
– Varje gång jag varit i Paris har jag gått till Notre-Dame och slagit mig ner därinne och funderat en stund. Det finns 800 år av europeisk historia i den kyrkan, så många generationer som har varit där.
Men kyrkorna lockar honom inte enbart på grund av historien.
– Vi är så jäktade, vi är inte fria inombords. Vi rusar runt, kan inte låta bli att kolla vad som kommit in på Instagram eller Facebook så fort vi satt oss på spårvagnen. I kyrkorna kan man fly det hektiska.
– Den kyrka i Helsingfors som jag har den närmaste relationen till är Munkshöjdens kyrka. Den är inte vacker utifrån, den är ett sådant där betongblock. Men den är fin inuti, den har väldigt mycket rymd.
Under många år hade han ingen kontakt med de stadsdelar han vuxit upp i, men för några år sedan hittade han tillbaka till Munksnäs – bland annat genom att han träffade sin fru Lena som bodde där.
– I höst konfirmerades min frus dotter i Munkshöjdens kyrka, där jag själv konfirmerades 1976. Det var ganska fint.
När han i tiden flyttade till Femkanten fick han upp ögonen för landskapet runt Johanneskyrkan.
– Johanneskyrkan och dess omgivning, hela miljön kring den med Johannesplan och alla husen längs Högbergsgatan och Johannesvägen, är magisk. Det är en så jättevacker del av Helsingfors.
Han återkommer till att han kommer från en troende släkt men själv har lämnat kyrkan och säger att han tror att hans bakgrund bidrar till att han söker sig till kyrkobyggnaderna.
För många år sedan när han rest till Gotland för att skriva hade han strax före resan fått veta att en god vän fått en mycket allvarlig sjukdom.
– Jag bodde intill Visby domkyrka och första kvällen i Visby slank jag in i kyrkan och tände ett ljus för honom. Varför gjorde jag det om jag inte tror att det finns någon Gud som kan hjälpa honom? Men någonstans ifrån kom det där behovet.
Att tända ljus är inte en tom gest för honom.
– Jag ser en symbolisk innebörd i det. När människor gör sådana gester frigörs ju någon form av positiv energi. Det är fint på allhelgona eller på julen att se kyrkogårdarna med tusentals och åter tusentals ljus. Man behöver inte vara troende för att se det vackra i det att vi minns.
