En grav i havet är också en grav, men det är ändå inte riktigt samma sak.

De kära namnen, huggna i sten

allhelgona.

Vad betyder det att ha en grav att gå till? Mycket.

2.11.2019 kl. 11:13

När jag åker hem till Esbo efter jobbet åker bussen över bron till Drumsö. Det händer att jag börjar gråta precis där, när bussen svävar över vattnet. Det är för att jag saknar min mormor och morfar, och för att det är precis där – på bron – som jag föreställer mig att deras grav finns.

Mina morföräldrar var seglare. I april blev de rastlösa, i maj hade de redan åkt iväg för att återvända först på hösten. Efter att min morfar blev pensionär seglade de långt: till Spanien, till brittiska öarna. Jag har födelsedag i juli och jag räknade aldrig med att de skulle vara där när det var kalas.

För dem själva var det den naturligaste sak i världen att deras aska efter döden skulle strös ut i havet. Två sådana färder har jag varit med om, när barn och barnbarn i en eller flera båtar styrt ut på havet utanför Drumsö, och låtit askan från urnan spridas över vattnet.

För mig bär inte havet med sig samma betydelser som för mina morföräldrar. Jag tycker om att vara vid havet, men inte i havet. Jag tycker om de löften om frihet som en öppen horisont för med sig, men jag tycker inte om att vara där, utlämnad åt den öppna horisonten, i en liten båt, medveten om de djup som ligger under mig.
Jag skulle vilja ha en grav att gå till.

Jag älskar kyrkogårdar. När det blir allhelgona brukar vi ta bilen till Sandudds begravnings-
plats i Helsingfors för att tända ljus på min mans föräldrars grav. Resan är full av strapatser.
För det första är det mängden människor och bilar som väller in där, i mörkret. Att hitta en parkeringsplats är omöjligt, att hitta graven är svårt. Alla minns ungefär var den låg, men ingen minns precis. Vi lyser upp mörkret med våra ficklampor, det verkar alltid blåsa, vi tänder tändsticka efter tändsticka för att ljusen ska brinna.

På alla begravningsplatser finns det ställen där man kan tända ljus för dem som ligger begravda någon annanstans. Jag står ofta och tvekar på de platserna, och jag känner en motvilja mot att lämna ett ljus där, bland alla andra som inte har någonstans att gå.
En grav är så rotad på den plats där den finns. Platsen har valts med omsorg, de döda ligger där tillsammans med andra döda som de en gång älskade. Det finns ett sammanhang, en mening, komplicerade rottrådar. Det finns datum på stenarna, och dem kan man memorera. Man kan räkna åren och minnas precis hur många de fick. De kära namnen finns där, beständiga, huggna i sten. Man kan röra vid stenen, den kommer inte att brinna ner och plockas bort.

Jag läser en artikel i Svenska dagbladet: ”Gravstenen visar vem du var.” Den handlar om att svenskarnas behov av självförverkligande tar sig uttryck också på kyrkogårdarna. Stenen kan exempelvis avspegla den avlidnas personlighet, eller visa vilka fritidsintressen hen hade.
Men jag tänker att gravstenen visar också oss som sörjer och saknar vem vi är. Den visar varifrån vi kommer, den visar kanske var vi själva ska ligga, den visar att vi inte är ensamma. Den påminner oss om att vi är länkar i en lång kedja av människor som levt sina liv precis som vi, med samma längtan och samma kärlek och samma glädje och samma smärta. Den visar att det finns en stor berättelse som aldrig tar slut, men att vi får vara med i den, att vårt perspektiv en liten stund får utrymme i något som är mycket, mycket större än vi.

Min favoritkyrkogård finns på Kökar. Där ligger havet precis intill, det är hjärtskärande vackert. Jag har alltid varit där på sommaren, men det måste vara hjärtskärande vackert där också på vintern, fast på ett alldeles annat sätt.

Jag skulle önska att mina morföräldrar låg där, jag skulle önska att det fanns en gravsten att stryka handen mot, jag önskar att jag kunde ta en vacker liten sten och lägga den på den stora, så som judarna gör, för att visa att jag minns, för att visa att jag var där och tänkte på dem.
Men nu är det inte så. Nu är det i stället så att jag sitter i bussen, det börjar skymma, vågorna målar mönster på havet. Och på bron över till Drumsö kommer deras kära ansikten för mig, deras miner och leenden, och jag spärrar upp ögonen för att tårarna inte ska avslöja att jag just i den stunden står vid någons grav.

Sofia Torvalds



PRÄSTSKJORTA. Svordomarna tystnar på bensinstationskaféet i Karleby och äldre damer i Spanien gör korstecknet. – Att gå klädd i prästskjorta påverkar prästen, men också andra, säger Peter Kankkonen. 13.6.2023 kl. 12:00

KONFIRMANDLÄGER. Hela lägret på en lägergård i Lochteå närmare 200 kilometer bort åkte hem. "Många upplevelser gick nu förlorade", säger kyrkoherde Camilla Svevar. 12.6.2023 kl. 19:00

eutanasi. – Vi måste kunna ha ett öppet samtal om eutanasi, och vara av olika mening. Det säger social­­arbetare Miia Kontro, som nyligen disputerade för att bli teologie doktor. På hennes jobb vid Cancercentret vid HUCS dör människor så gott som varje dag. 12.6.2023 kl. 10:34

FÖRSVARSMAKTEN. Fältbiskopen leder och övervakar Försvarsmaktens andliga arbete och ansvarar för den kyrkliga verksamheten och den teologiska linjen vid Försvarsmakten. 12.6.2023 kl. 08:49

Kolumn. Under en vanlig söndagsgudstjänst, i mitten av mars, börjar en bekant melodi spelas från synten. Min hjärna och mun förbereder sig för att inleda ”Härlig är jorden …”, tills jag några sekunder senare inser att texten är på engelska och med ett annat budskap. Jag befinner mig långt hemifrån, och deltar i en gudstjänst i den protestantiska kyrkan i Oman. 31.5.2023 kl. 08:00

MATTEUS FÖRSAMLING. – Jag tror att vår kärna alltid måste vara andlighet. Visst kan vi bjuda på brunch, men Fazers gör det bättre, säger Patricia Högnabba, som installeras som kyrkoherde i Matteus församling i september. 31.5.2023 kl. 19:31

BLI PRÄST. Kirsi Saarinen jobbar vid polisen med att bekämpa svart och grå ekonomi och göra samhället mer rättvist – men hon drömmer om att bli präst. Just nu gör hon församlingspraktik i Väståboland. 6.6.2023 kl. 15:00

Kolumn. Lena Blomstedt önskar, hoppas och vill att våra församlingar har en stark diakonal profil. Att var och en som kommer till vår kyrka stiger in genom en öppen dörr till ett välkomnande rum där någon ser, lyssnar och bekräftar. 31.5.2023 kl. 16:29

psalmer. Med hjälp av webbplatsen psalmbok.fi i mobilen är det lätt att sjunga med också då det inte finns psalmböcker till hands. 2.6.2023 kl. 08:00

UNDERSÖKNING. Hela 60 procent av kyrkans medlemmar uppgav att de mött församlingen via medier, som församlingstidningen, andra tidningar, tv:n och radion. Bland de som inte hör till kyrkan var siffran 33 procent. 1.6.2023 kl. 12:15

ENKÄT. Församlingarnas empati- och imageundersökning visar att människor i stadsmiljö upplever att Evangelisk-lutherska kyrkans församlingar är mer närvarande än förr. 1.6.2023 kl. 12:22

MARKNADSFÖRING. Min stilla vecka kändes allt annat än stilla, så jag gick på en aktläsning. Vet du vad det är? Det visste inte jag, men efteråt var jag en lite helare version av mig själv, åtminstone för en stund. Det ordnas mycket fint i kyrkan, men hur många vet om det? 1.6.2023 kl. 10:00

Kyrkskatt. Vårdreformen förändrade sättet att beräkna kyrkskatten. Du får mindre avdrag i år, men bara få församlingar som de i Raseborg kommer till mötes med att sänka din skatteprocent. 31.5.2023 kl. 15:10

AI. En präst kan skriva ett halvbra doptal eller en medioker predikan med hjälp av artificiell intelligens. KP testade – och skickades resultatet till biskop Bo-Göran Åstrand. Märks det om det prästen säger inte är inspirerat av den heliga Anden utan en sammanfattning av ett ämne, skapat av en chattbott? 31.5.2023 kl. 10:00

MÖTESORDFÖRANDE. – Jag ser bara fördelar för kyrkoherdarna med att övergå till det här systemet, säger Martina Harms-Aalto som leder ordet i Johannes församling i Helsingfors. 30.5.2023 kl. 10:00

kyrkomusik. John L Bell, präst i Church of Scotland, arbetar bland annat för att kyrkomusiken ska förnyas. Han har gett ut många samlingar med sånger och böcker om liturgi och kyrkomusik. Han gästar Helsingfors och Johannes församling den 7–8 februari. 15.1.2025 kl. 12:49

FINLANDSPRIS. Biskop emeritus Gustav Björkstrand har tilldelats Svenska Akademiens Finlandspris för år 2024. Prisbeloppet är 100 000 kronor. 14.1.2025 kl. 17:17

VÄGLEDNING. På torsdagskvällen hölls den första presentationen av den nya strategin för Borgå stift på Evangeliskt center i Vasa. Men biskop Bo-Göran Åstrand påpekade genast i inledningen att det inte är en strategi i traditionell mening arbetsgruppen tagit fram. 9.1.2025 kl. 22:02

ekonomi. Jonathan och Aron Vik från Åland har startat Sackaiosfonden – ett projekt som förenar ekonomi och tro. De vill bidra till kristen verksamhet och inspirera andra, samtidigt som de utforskar vad det innebär att tjäna Gud i sina framtida karriärer. 8.1.2025 kl. 18:32

SÅNG. Huvudgästen vid kantorsdagar i Vasa i februari är den skotske prästen och psalmskaparen John L Bell, känd för de så kallade Iona-sångerna. Inför detta slår jag upp hans bok The Singing Thing – a case for congregational song. Frågan är: Varför sjunger vi? Bokens innehållsförteckning är ett svar i 10 punkter på denna fråga: 28.1.2025 kl. 11:06