Det är sommaren 2009. Jag har precis gått ut nian, hela grundskolan är över. Jag väntar med skräckblandad iver på att få höra om jag kommit in till Brändö, mitt gymnasieval nummer ett. Framtiden ser öppnare ut än någonsin förr.
Det är ett år sedan jag för första gången kände en riktig koppling till kyrkan, då jag gick skriban. I församlingen jag hela mitt liv hört till men aldrig vetat något om, på ön som min pappa, faster och kusin alla berättat häftiga historier om från sina egna skriftskolläger. Det är ett år sedan jag på Lekholmens klippor för första gången började fundera på om jag tror och om jag gör det, varför och på vad.
Jag ska jobba som hjälpledare. Hjälpis. Jag vet fortfarande inte om jag tror på Gud eller om kyrkan är något jag vill inkludera i mitt liv, men jag vet att jag en gång till vill uppleva det jag var med om sommaren innan. Långa, djupa diskussioner, gemenskapen, ön där omvärlden försvinner. Något nytt och spännande, men ändå så tryggt.
Det är sommaren 2019. Tio år sedan jag jobbade min första sommar som hjälpis i Matteus församling. Jag sitter vid skrivbordet som sakta men säkert börjar fyllas av överstreckade to-do-listor och felutskrivna programblad, i kansliet jag passerat så oändligt många gånger under åren som gått. Jag sörplar redan kallnat kaffe ur Muminmuggen jag fick av min mamma som gåva och ler. Om Osynliga Ninni var synlig är jag säker på att hon skulle le tillbaka.
Cirklar har en tendens att sluta sig, på de mest oväntade sätt.
Stefanie Lindroos är färsk församlingssekreterarvikarie i Matteus församling.
Hennes favoritplats i stan är alla små skogsgläntor i östra Helsingfors.
