När Johan Kvarnström fick beskedet om att Maarit Feldt-Ranta var så svårt sjuk att hon inte kunde ställa upp i riksdagsvalet började han gråta.
– Känslomässigt kändes det väldigt konstigt. Jag ville vara ledsen, men min uppgift var att vara extra glad och extra motiverad och inspirerad.
Han hade varit utfyllnadskandidat på socialdemokraternas lista i Raseborg, plötsligt var han den som hade en chans att komma in, och den som Feldt-Ranta uppmanade sina väljare att ge sin röst åt.
– Hon var ett ståtligt träd och jag var en planta där bredvid, och sen plötsligt skulle plantan klara sig ensam och brådmogna.
Och plantan brådmognade. Han knackade dörr och fick inblick i alldeles vanliga nylänningars liv. De ville sällan prata om politiska finesser. En del var förvånade över att det var val igen, andra ville uppmana politikerna att ta hand om åldringarna.
– I Raseborg ville nio av tio ställa frågor om Maarit – och om kustbanan.
Johan Kvarnström växte upp i Ekenäs och har bott där största delen av sitt liv. Han pendlar från Ekenäs till riksdagen – och då är det kustbanan som gäller också för honom.
– Jag växte upp med en mamma som var ensam vårdnadshavare. Det var hon som formade mig. Av henne fick jag mitt samhällsengagemang, mitt intresse för politik och litteratur. Tröskeln till vårt hem var låg – kanske för att det bara var vi två?
Johan Kvarnströms pappa är Kalle Augustson, mannen som blev känd för sina biståndsresor och sin civila olydnad då det handlade om människor som behövde asyl. Sås och Kopp gjorde till och med en sång om honom: ”Dra igång din gamla diesel, man väntar på dig än, i Kurdistan och Bosnien.”
– Pappa fanns nog med i bilden, men han var mer som en morbror. Jag har till exempel aldrig sovit över hos honom.
Under de sena lågstadieåren började Johan Kvarnström intressera sig för sin pappas verksamhet.
– I skolan var det en annan elev som kom fram till mig och sa: ”Du ska hälsa din pappa att han inte ska ta hit flera kurder. Vi har tillräckligt av dem i Finland.” Det tyckte jag var en korkad kommentar. Jag kunde inte förstå den.
Själv blev han pappa strax innan han fyllde tjugo. Först senare insåg han att bristen på fadersförebild kunde ha påverkat hans eget faderskap.
– Jag kom till att jag fick en föräldraroll av min mamma, och den var inte könsbunden. Det var självklart för henne att barnen kommer först – och nu kommer barnbarnen först. I vårt hem fanns en självklar närhet – närhet och ansvar.
Han påpekar att han inte kan minnas en tid i sitt liv då han inte känt ett moraliskt ansvar. När han var barn ingrep han när han såg mobbning och slagsmål. Han har alltid varit lång och storväxt, så han vågade.
– Var det slagsmål i lågstadiet var det inget att vifta bort. Slog någon någon så var det dåligt. Det gjorde ingen skillnad att det handlade om barn.
Idag har han fyra barn, de yngsta är ett och tre. Som många arbetande småbarnsföräldrar känner han sig konstant otillräcklig.
– Jag borde ägna alla mina barn mycket tid, och i min livssituation just nu känns det som att alla sliter i mig. Det kommer grejer från höger och vänster – och det är saker som tar tid.
Han har läst politiska memoarer. Förr var det lättare att hinna mycket som politiker: dels var tempot annorlunda, dels det var inget konstigt med att en riksdagsman som var pappa bodde på annan ort i veckan.
– Men jag vill vara en närvarande, modern pappa.
Han vet att han som man inte borde gnälla. Men ibland undrar han hur man ska lösa tidsproblemen i ett jämställt förhållande. Kan båda göra karriär linan ut, eller blir det så att ingendera kan göra det?
Han har inget svar på den frågan.
– Ibland känns det illa när jag tackar nej till saker jag inte vill tacka nej till. Men samtidigt vill jag tacka nej till dem, för jag vill ju vara hemma.
Att han har små barn betyder att det är svårt att koppla av, eller vila om man är sjuk.
– Det är fysiskt tungt. Att inte få sova är ett slags tortyr.
Han älskar att lyssna på skivor – lyssna ordentligt, så att han långsamt tar skivan ur sitt konvolut och sätter sig ner med en kopp kaffe som är precis lagom varm. Men nu hinner han inte.
– Jag köpte Bruce Springsteens live-skiva från Broadway till jul, och förra veckan hann jag lyssna igenom den.
Så var det värt det, att byta ut livet som chefredaktör för Arbetarbladet till livet som riksdagsledamot? Jo.
– Det riktigt stora jag vill jobba för är den nordiska välfärdsmodellen, att vi har stabilitet och jämlikhet och jämställdhet. Inför valet sa jag att miljö och bildning är mina politiska nyckelord. Det är vagt och stort men samtidigt faktiskt sant.
Eftersom han jobbat som politisk redaktör har inget i riksdagsarbetet förvånat honom – utom kanske tonen i plenisalen.
– En som fick ordet började med: ”Arvoisa puhemies, arvoton eduskunta” (ungefär: ärade riksdag, värdelösa riksdagsmän). Vi måste ju också statuera ett exempel och respektera själva riksdagsinstitutionen. Om inte riksdagsledamöter respekterar den, hur ska folket då göra det?
Han vill försöka upprätthålla en god, saklig nivå i debatten – som ett egenvärde i sig.
– Även om Sebastian Tynkkynen sa ”arvoton eduskunta” skulle jag ändå säga ”arvoisa kansanedustaja” när jag tilltalar honom. Det är det enda sättet.
Han letar ofta efter de rätta orden när han ska beskriva val han gjort i sitt liv, val som format honom. Har han försökt ”hitta rätt”? Det antyder ju att man borde kunna hitta fram. Kanske han helt enkelt närmar sig livet som ett äventyr? Han lever enligt bästa förmåga, lever och lär sig.
Han har tagit med sig sin konfirmationsbibel till vår intervju. Han läser den text som mamman till en av hans vänner skrev i den: ”Den här boken tar ett helt liv att utforska. Nyfikenhet ger belöning. Du kommer att finna dig själv bland huvudpersonerna. Boken lever också ditt liv.”
– Citatet kanske återspeglar att liv och tro inte handlar om ett sökande i den meningen att du ska hitta fram. Visst finns det människor som gör det. De kan säga att de har hittat Gud och nu är de frälsta. Men det slutar ju inte där? Frågan är hur du ska leva med det, vad det innebär.
