Jag är modersmålslärare och just nu lever jag det liv jag alltid drömt om. Jag träffar människor, umgås med ungdomar och får ibland vara vittne till omvälvande händelser eller ta del av livsviktiga berättelser om sköra förhoppningar. Jag får vara med där andra bygger liv och jag känner ofta att jag inte räcker till.
Lärarlivet deluxe innebär högar av uppsatser, sena kvällar, vakna nätter och ett hem med nära och kära som ständigt försummas. Det händer att livet i allt mer oavbrutna perioder kretsar kring jobb, hets och jäkt. Det är svårt att hitta stunder då det är okej att stanna upp.
Jag vet att jag inte är ensam med min stress. På jobbet ser jag kollegor och studerande som kroknar under bördan. De gånger min fritid består av annat än soffa, streamningstjänst och umgänge med den jag älskar berättar vänner och bekanta om en vardag som innehåller samma element som min. Det verkar höra till att ha bråttom.
Det verkar höra till, men ska det faktiskt få göra det? Nej, konstaterade jag förra hösten en kväll då jag satt i mitt arbetsrum och frågade mig om jag hade tid att engagera mig i den nya hemförsamlingen och om jag någonsin igen skulle få göra långa och lugna promenader med hundarna. Nej, konstaterade jag, och vill tro att jag sakta men säkert blir bättre på att leva ut den vägran som ska ge tid att stanna upp.
I min vardag försöker jag hitta stunder för stillhet och reflektion. Jag finner ro i naturen, på tidiga promenader som förgylls av den blyga vårsolens första försiktiga strålar. Jag läser böcker och ser tecken på skaparkraft. Jag ber i bilen. Jag ber på jobbet. Ber om att få orka och om att de jag älskar ska få göra det. Ber för att inget ska hända våra hundar. Jag finner nåd i den lovsång som alltid väcker mig precis då jag tror jag är på väg att somna vid ratten, och jag känner att någon bär mig då jag blir en för tung börda för mig själv.
Jag är modersmålslärare och just nu lever jag det liv jag alltid önskat. Jag träffar människor, umgås med ungdomar, delar liv med en människa jag älskar. Jag får vara med då andra bygger liv, och av Guds nåd får jag räcka till.
Rofa Blauberg är modersmålslärare och församlingsrådsmedlem i Matteus församling.
I dag tänker han på tempot i samhället och vad det gör med oss.
Hans tips: Var nådig mot dig själv. Tillåt pauser, andhämtning och reflektion. Låt hjärnan vila.
