Janette Lagerroos firar julafton i Hitis.

När julen doftar salt i luften

skärgård. När juldagsmorgon glimmar är åtminstone prästen vaken – också i skärgården. 20.12.2018 kl. 14:06

Vinter i skärgården betyder stormar, mörker och isolation. På sommaren höll Hitisprästen Janette Lagerroos andakter på Vänö, Biskopsö och Örö – på vintern färdas hon bara dit hon kommer lätt med färja.
Det innebär Högsåra och Hitis-Rosala.

Vädret påverkar inte bara henne utan också församlingsborna. I år har hon en konfirmand från en av öarna utan färjförbindelse.
– Konfirmanden kunde inte komma på en av våra konfirmandträffar i Kasnäs, det blåste för mycket. Vädret är en realitet som skärgårdsborna måste ta i beaktande.

Men som skärgårdspräst märker hon också att när församlingen gör sig besväret att ordna program så kommer det folk. Enorma mängder faktiskt – i förhållande till hur många som bor på orten.
– Vackraste julsångerna i vikingacentret i Rosala lockade 60 personer! Men då hade vi prickat i sångerna så att de sammanföll med det lokala evenemanget Julrundan.

Janette Lagerroos är uppvuxen i Nagu och van färjpassagerare. Det tar en halv timme att ta sig till Hitis-Rosala och hon är inte orolig ens om det blåser upp ordentligt.
– Det är en stor färja och jag litar på befälhavarna. Jag blir aldrig sjösjuk – och jag har ju åkt färja hela livet!

I skärgården har hon märkt att prästkragen öppnar dörrar för henne. Hon blev prästvigd i maj, så känslan är fortfarande ny och lite förvånande.
– Kragen ger mig lite extra pondus och trovärdighet. Det är inte bara jag som kommer, jag representerar något större. Kragen öppnar diskussioner. Jag är positiv och intresserad av människor, och jag tar inte åt mig om någon säger att hen lämnat kyrkan. Jag säger: Okej, men varför det, berätta, jag är intresserad!

Hon vill inte ifrågasätta folks tro.
– Man ska uppmuntra den i stället. Sist och slutligen kryper det ofta fram att människor egentligen är ganska troende, de bara inte tycker det själva. Jag har varit där själv. För fem–tio år sedan var jag hos läkaren och vi pratade om ditt och datt, och så frågade hon: Är du religiös? Nä, sa jag. Jag skulle aldrig använda det ordet. För mig är en religiös person någon som är skenhelig och högkyrklig, någon som blir högröd i ansiktet om du svär i dens närvaro. Det ordet betyder något helt annat för mig än att vara troende.

För församlingsanställda är december årets stressigaste månad. Hela höstens verksamhet ska avslutas – ofta med extra program i någon form.
– Vid första advent sjunger vi Hosianna sjuttioelva gånger och efter det är det Härlig är jorden för hela slanten. Och samtidigt tänker många församlingsanställda att det bara är advent, julen börjar ju egentligen först på juldagen.

Dessutom ska allt det vanliga församlingslivet skötas: gudstjänster och förrättningar.
– Människor dör och ska jordfästas också i jultider. Och så ska det vara kyrkorådsmöte för budgeten ska vara avklubbad innan året tar slut. Jag är glad att jag inte jobbar i en stadsförsamling, för där är det ännu mer bråttom.

Ibland stressar hon och oroar sig för att inte hinna med allt.
– Men jag har också hunnit märka att det mesta ordnar sig. Vid första advent var vi på äventyrsresa med en grupp med barn från Hitis. Vi åkte till Åbo, jag fixade mellanmål, och på lördag kväll kunde jag konstatera att jag inte hunnit skriva predikan och att jag lovat baka jultårtor till kyrkkaffet följande dag. Men på söndag morgon bakade jag jultårtor, och mellan varven blev också min predikan nedtecknad. Jag har allt mer börjar luta mig tillbaka i en salig bekymmerslöshet och lita på att allt ordnar sig.

Bilfärderna och färjresorna blir en andningspaus i arbetet. Ofta tänker hon att hon ska jobba på färjan, men i praktiken tittar hon ut genom fönstret eller spelar Tetris.

Hon prioriterar människomöten, särskilt förrättningssamtal.
– Om människor tar emot mig åker jag gärna hem till dem. Ibland har jag suttit i många timmar hemma hos någon och pratat. Jag vill åtminstone låtsas att jag har hur mycket tid som helst för dem som behöver tala med mig.

För henne är det jätteviktigt att kyrkan går ut och möter sina medlemmar.
– Kommer de inte till kyrkan på söndag måste man gå ut och möta dem. Vid förrättningssamtal är människor upplagda för att prata om tro och liv och existentiella frågor. Om jag lyckas i den situationen kan det hända att de kommer till kyrkan för att vara med om tacksägelsen i gudstjänsten och sedan tänker att de kunde komma en annan gång. Grundarbetet för att bjuda in folk till gudstjänsten görs ansikte mot ansikte.

Folk i skärgården är pragmatiska, säger hon. Döden är inte så främmande för dem som för stadsbor.
– På landet går det inte att fjärmas från insikten att man måste ta livet av ett djur innan man kan äta upp det. Det återspeglas i tankarna kring liv och död. Jag minns från min tid som kyrkvaktmästare att döden var mer traumatisk ju längre man stod från den, ju mindre man sett av hur sjukdom tär på en människa.

Vid årsskiftet byter Janette Lagerroos skärgård. Hon har trivts bra i Hitis, men när domkapitlet frågade om hon ville ta över en kaplanstjänst i Houtskär tackade hon ja. Hon bor i Nagu och på grund av de långa arbetsresorna har hon haft en övernattningslägenhet i Dalsbruk. Hon ser fram emot den nya tjänsten i Houtskär, för då slipper hon veckopendla och kan bo hemma.
– Houtskär är ett litet skärgårdssamhälle med ett dagis, en skola och ett åldringshem. Där är också församlingen en viktig aktör.

Det känns helt rätt att fortsätta som skärgårdspräst.
– Mentaliteten i skärgården känns rätt för mig. Det är inga krusiduller, det är inte stelt. Jag känner mig instängd i inlandet. När jag stiger ur bilen på färjan andas jag djupt, för det är salt i luften.

Julafton firar Janette Lagerroos med julmusik och bön i Hitis kyrka. Sedan övernattar hon i lägenheten i Dalsbruk. På juldagen går en båtskjuts från Kasnäs till Hitis, via Högsåra och Holma. Juldagens gudstjänst börjar i Hitis kyrka klockan tio.
– Det är okej för mig att fira jul så här, på språng. Jag har ju jobbat som kyrkvaktmästare i många år och är van att jobba på julen.

Sofia Torvalds



påsktradition. Påsken är en glad helg för barnen Johannes och Emma Forsblom. Då får de äta påskägg och vara vid påskbrasan. 7.4.2020 kl. 15:16

hemleverans. När fotbollsträningarna lades ner började Pargas IF:s frivilliga köra ut varor till äldre som behöver hjälp med att handla mat. 7.4.2020 kl. 15:16

gospel. Vi tog oss ett snack med dirigenten Elna Romberg, och frågade hur det är att leda en gospelkör på distans. 6.4.2020 kl. 15:44

biskopens påskhälsning. Så här tänkte vi nog inte att vi skulle fira påsk. Vi blev alla begränsade på något sätt. 6.4.2020 kl. 16:55

Mansroller. Novellformatet lockade fram berättelser om att växa upp och om de spår uppväxten lämnar i oss. Axel Åhman har skrivit om människor i Österbotten som försöker leva upp till förväntningar som de tror att omgivningen ställer på dem. 7.4.2020 kl. 14:12

Påsktraditioner. Skådespelaren Tobias Zilliacus säger att det fanns en tyngd i att spela Jesus även om han inte själv är troende. Den här våren har coronaläget pausat hans arbete och påsken blir inte samma avbrott som vanligt. 7.4.2020 kl. 10:00

långfredagen. "Den här våren har vi fått avstå från mycket som vi brukar se som självklart." 7.4.2020 kl. 00:01

PÅSK. Hur förbereder du dig för påsken i epidemitider? Vi bad några personer berätta hur livet ser ut när vardagen är satt på undantag. 5.4.2020 kl. 10:59

Coronapandemin. Finska Missionssällskapet inleder samarbetsförhandlingar som berör hela personalen. 1.4.2020 kl. 15:44

Coronapandemin. Det finns gratis hjälp för familjen också under undantagstillståndet via kyrkans familjerådgivning. 1.4.2020 kl. 14:43

kyrkans samtalstjänst. Ensamhet, relationsproblem och självkänsla, är sådant som människor grubblar över. Frågor om coronaviruset har också dykt upp nu. 1.4.2020 kl. 13:35

samarbetsförhandlingar. Vasa kyrkliga samfällighet inleder samarbetsförhandlingar med hela personalen. Förhandlingarna kan leda till omorganisering av arbetsuppgifterna eller permitteringar. 27.3.2020 kl. 13:02

arv. Vad som formar oss är något Ann-Luise Bertell grubblat mycket på, inte minst i sin senaste roman Heiman. En berättelse som fångar in österbottnisk mentalitet, krigets antihjältar, elände och livsmod. Förlagan till huvudpersonen Elof är hennes egen farfar. – Hans själ log mot min, säger hon. 27.3.2020 kl. 12:38

tv-gudstjänst. På söndag sänds en tv-gudstjänst med temat “Hoppet bär oss” och predikan av biskop Bo-Göran Åstrand. 27.3.2020 kl. 13:47

stödtelefon. HelsingforsMission startar en ny telefontjänst, Lyssnande örat, för svenskspråkiga seniorer runt om i landet. 26.3.2020 kl. 14:10

UNDERSÖKNING. Kyrkpressen bad präster anonymt berätta vad som ligger bakom känslan av att vara utbränd. 30.8.2023 kl. 10:00

FÖRSAMLINGSFÖRBUNDET. Ina Laakso tar tillfälligt över Församlingsförbundets verksamhet. – Det är inspirerande och spännande. Jag ser fram emot det – hoppas vi ses! 28.8.2023 kl. 15:02

OVAN I KYRKAN. Här kommer några råd som hjälper dig att inte tro illa om hela kristenheten om prästen säger något dumt. 25.8.2023 kl. 14:44

NYTT FRÅN DOMKAPITLET. Karis-Pojo svenska församling ledigförklarar kyrkoherdetjänsten, skriver domkapitlet i sin notis från torsdagens möte. Kyrkoherden väljs genom direkt val och ska tillträda tidigast den 1 juni 2024. I Saltvik torde Carolina Lindström bli vald till kyrkoherde, i Väståboland måste församlingen söka kaplan på nytt. 25.8.2023 kl. 14:14

rasism. Biskopar, imamer och många religiösa organisationer bland 120 utlåtanden som har getts till statsminister Orpos bord. 18.8.2023 kl. 12:15