Min julkyrka är samtidigt både Helsingfors äldsta och nyaste. Östersundom kyrka ser ut som ett vänligt dockhus, med sina två, mjukt rundade ögon ovanför den låga dörren och en lustig spetshatt på toppen. Träkyrkan från år 1754 var sibbobornas fram till år 2009, när den överläts till Helsingfors. Det skedde inte helt utan smärta över traditioner som brast. Men lika lugnt står kyrkan kvar på den mark där den en gång byggdes. Snart kommer den att fyllas till bristningsgränsen, när vi med många andra trängs i en av de två julbönerna. Och traditionerna har inte försvunnit. Kyrkan är fortfarande en fast punkt i räckan av år som läggs till år. Det blir allt tydligare för mig varje jul.
Så tänker jag, när jag ser de bekanta ansiktena hos grannar, skolmammor och -pappor och vänner. Vi nickar och ler vänligt mot varandra. Och jag märker att jag kommer lika mycket för återseendet som för något annat. Åren har gett oss gråa hår (som vi döljer), plusglasögon (som vi förlägger) och tårar i ögonen när vi sjunger Giv mig ej glans. Vi ses inte längre på klassmöten och julfester. Barnen sätter inte längre knappar i kollekten och bara den yngsta tycker att det är pinsamt med stämmor i Härlig är jorden. Men i julkyrkan ses vi – och bygger de osynliga banden som binder generationer samman i det sköra sammanhang som heter tro, men som många inte vågar kalla så. Där i bänken kommer och försvinner tidevarv. Släkten följer släktens gång. Vi hänger med. I blyg, men årlig pilgrimssång.
