Förra helgen sökte sig tiotusentals finländare till kyrkogårdarna med gravljus i händerna och tändsticksasken i jackfickan. En kvart, en halvtimme max tog stunden av andakt och stillhet ute i mörkret och duggregnet. Men den var väl inprickad i programmet och bär en betydelse som allt fler värdesätter i ett hektiskt vardags- och helgliv.
Ljuständningen på alla helgons dag är folkets egen. På ett par decennier har finländarna skapat en stark ritual för åminnelse och tacksamhet. De har erövrat den helt utan handbok och liturgi. Även om de tända ljusen på gravarna på inget sätt står i strid med kyrkans förkunnelse, så är den kollektiva strömmen av ljuständare en icke-orkestrerad, ”vild” företeelse. Den är folkets uttryck för sin sorg och saknad, i en folkkyrka.
Ju mer också elementet av fest, glättighet och ljus – i form av ett långsamt inlånat och med vissa skavsår anpassat Halloweenfirande – slår rot, desto mer betydelse och tyngd får helgen när det också börjar handla om ett positivt lyft i höstmörkret: umgänge, glada barn, familjer, vänner. Alla helgons dag håller i själva verket på att segla upp som en av de riktigt stora helgerna. För en sekulariserad befolkning har allhelgona potential att få en större existentiell betydelse och tyngd än både jul och påsk, som bägge bottnar i kyrkans tusenåriga undervisning. Död, sorg och saknad är universella och behöver inte förkunnas eller läras ut för att kännas till.
Därför är det anmärkningsvärt att den lutherska kyrkan inte har tagit fasta mer än så här på den frivilliga, årliga folkvandringen till deras marker. Tvärtom har det tidvis funnits en viss teologisk skepsis till seden, och i vissa kretsar rentav ett förstulet mummel om självsnickrad folktro. En del församlingar håller jour och har öppna rum för kyrkogårdsbesökare, men inte alla.
Däremot har de flesta insett att saknaden behöver en konkret plats och kommit den till mötes på kyrkogårdarna. Det är fint att det finns minnesstenar, dit de som har sina anhöriga begravna på annan ort kan söka sig för att minnas och – det gammaldags ordet – hedra någon de mist.
Men det kunde vara mer. Öppna huset! Bjud in minnesvandrarna. Låt dem få komma in till det hus på vars bakgårdar de förrättar sin andakt på egen hand. Alla kyrkogårdar har inte en kyrka intill, men de flesta har något slag av utrymme.
Friheten i det hela är viktig. Det ska gå attkomma och gå som man vill. Det ska vara kort. Men det kan väl hända att den ensamma kvarten i kyrkogårdsmörkret gärna kompletteras med en kvart i kyrkan. Också den lutherska kyrkan har tagit i bruk de symboliska och ordlösa uttrycken: bönevandringar, ljuständningar, stationer, musikmeditationer. Använd dem! Behovet finns ju redan där. Varför inte låta strömmen av människor dra igenom det hem de tillhör?
