Lattemamman i mig: – Tack, underbart bra! Livet med en baby i familjen är så härligt avslappnat. Man kan helt enkelt inte ha bråttom tillsammans med en två månaders klimp. Är hon hungrig så måste hon få mat, är blöjan våt så måste den bytas och allt måste helt enkelt få ta den tid det tar. Det känns verkligen som ett enormt privilegium att i dagens jobbcentrerade prestationssamhälle kunna ta sig den här tiden att bara vara hemma med en liten människa och få följa med hennes utveckling dag för dag. Det första leendet, det första skrattet, den första gången hon vände sig från rygg till mage. Alla små steg som gör det lilla krypet mer levande och livligt för varje dag som går.
– Samtidigt är det också skönt med storasyskon i hemmet som skapar rutiner och en naturlig rytm för dagen med väckning och läggdags på utsatta tider. Babyns ankomst har också gjort storasyskonen så mycket mer självständiga, nu är de inga småpojkar längre utan riktiga storebröder som klarar både skosnören och att skala potatisen själva. När vi fått iväg brorsorna till skola och dagis om morgnarna slappar vi mest babyn och jag. Det finns också en massa härliga grupper för småbarnsföräldrar, vi går på babyrytmik och dans en gång i veckan. Och så blir det ganska mycket caféhäng, ja jag gör verkligen skäl för benämningen ”lattemamma”.
Monstermamman i mig: – Tack, det är ganska tungt nu. Livet med en baby i familjen är så stressigt, det finns alltid en ny blöja att byta eller en hungrig mage att mätta. Det blir liksom aldrig en lugn stund och behoven avlöser varandra samtidigt som disk, tvätt och städning aldrig någonsin tar slut. Särskilt jobbigt är det att vara ensam hemma så mycket bara babyn och jag. När man som jag är van vid att jobba mycket och i tät kontakt men många olika människor är det skrämmande att plötsligt vara helt avskärmad från arbetslivet och andra människor. I värsta fall begränsar sig mina sociala kontakter under en dag till snabba hälsningar med dagispersonalen, i bästa fall har vi lyckats ta oss till någon grupp för hemmamammor och -pappor där kamratstödet är huvudsaken och dansen, eller vad det nu kan vara för aktivitet vi samlats till, de facto är av sekundär betydelse. Sådana grupper är guld - för psyket.
– Också storasyskonen kräver mycket mera uppmärksamhet nu sedan babyn kom, de bråkar mer än vanligt med varandra och passar på att testa gränserna lite extra när vi föräldrar har händerna fulla. Värst är morgnarna och kvällarna, att få alla på och avklädda kräver mer tålamod än vad jag kan uppbåda under min livstid. Vi skriker och gråter turvis, håret står på ända och babyn gråter. Då känner jag mig som en riktig monstermamma. När vi äntligen fått brorsorna levererade till skola och dagis behöver jag en enorm kaffekopp så det blir många varv förbi det lokala köpcentrets småsunkiga caféer och många take away-muggar.
Så står det till, tackar som frågar. Bägge svaren är lika sanna, och det är det som är så fint med livet.
