Församlingsreportaget i veckans tidning är ett besök i marginalen. Det är ett faktum att notera, av två skäl.
Dels är What You See inte What You Get, för att travestera den gamla IT-termen. Den församlingsgemenskap som presenteras med kyrkkaffe, nattvardsbord, präst med skrud och allt – är inte vad en högst vanlig, lagom oinsatt luthersk folkkyrkomedlem skulle kalla en ”vanlig” församling. En del går så långt att de inte ens kallar den en ”riktig” sådan. Halvar Sandells församling ställer absoluta krav på sina medlemmar i vissa tros- och åsiktsfrågor. Hur medlemmarna ställer sig till dem har konkreta följder för hur de tas emot i gruppen, till exempel vid nattvardsbordet. Hårt? Ja. Kärlekslöst? Stor risk. Konsekvent? Definitivt.
För det andra är det en marginaliserad grupp. Det här tycker den etablerade kyrkan varken om att höra eller erkänna. Men det är rejält att tala rentut. De här människorna ryms inte längre in i den stora och tillåtande gemenskapen. Det är ett resultat av deras obekväma åsikter och trosövertygelser, och eftersom detta är en självvald hållning så gör marginaliseringen dem inte till martyrer (vilket många i kyrketablissemanget är rädda för). Men devisen ”kom som du är” gäller likväl inte dem, åtminstone inte i folkkyrkan. De fasas ut. Inte bara med sitt bagage av otidsenlig kvinnosyn och sträng pietism – utan också med sin hängivenhet till kyrkan, sitt omsorgstagande och brinnande engagemang – ofta förvaltat i generationer. Borde inte det bekymra det sammanhang de lämnar mer än så här? Den vanliga kommentaren från de konservativa är att de inte blir hörda.
Nu vållar oliktänkarna snarast en oro i systemen och ett hotfullt bakgrundsmuller av medlemstapp, som gör att avhopp åtföljs av tigande tystnad.
Folkkyrkorna i Norden har brottats med sin trosopposition länge. Den är brokig, också hos oss. Det finns olika sätt att inte passa in i den breda mittenfåran. Lokalt kan det snabbt skära sig med församlingen om en grupp börjar prioritera karismatisk tro. Läromässigt skär det sig när vissa typer av högkyrklig ämbetssyn krockar med en kyrka som öppnar ämbetet för både män och kvinnor. Sinsemellan skär det sig också mellan de olika fraktionerna – så det är inte givet att en utbrytare finner en annan. På senaste tid har finländska grupperingar sakta hittat varandra. Det sker till exempel inom ramen för Finlands teologiska institut, där också de svenska laestadianerna gick med som nya medlemmar i våras. För folkkyrkan är det illa.
Utåt sett är allt bara tragiskt. En församlingsmedlem kan med fog känna sig både förvirrad och lurad. Sandell har själv verkat som präst i fyra decennier i en kyrka vars lära han ifrågasätter. Det är renhårigt att han erkänner att jobbade för lönen. Men hur håller då folkkyrkokritikernas angrepp på en kyrka som sägs göra detsamma för att behålla skattebetalare?
