Helgens förbundsdagsval i Tyskland blev en bitterljuv seger för Europas starka kvinna Angela Merkel.
Bitter, därför att hon och och den kristdemokratiska unionen (CDU), trots valsegern bevittnar hur väljarunderstödet rasar. Vad värre är, in på arenan skräller missnöjespartiet Alternativ för Tyskland (AfD) med buller och bång.
Dess historia klingar märkligt bekant: Ett ungt parti med en svajig ideologi, som snarast handlat om att samla frustrerade anhängare från andra partier: Först som EU-kritiker, senare som islamkritiker. En turbulent intern historia, där partiet i praktiken splittrats i en maktkamp som den högerextrema flygeln vann. Ett budskap, som enligt partiets främsta dragplåster Alexander Gauland handlar om att ”erbjuda Merkel hårt mot hårt”.
Den tyska jytkyn är ett faktum, och med den har Angela Merkel en stor utmaning att sy ihop en fungerande koalition – särskilt som de stora förlorarna, socialdemokraterna, bittert signalerat att de väljer oppositionen.
Det har länge talats om de nationalistiska och populistiska vindar som drar över Europa. Det som är nytt, och definitivt skrämmande, är att de högerextrema nu tar plats också i det tyska folkvalda parlamentet. Alla i AfD är det säkerligen inte, men inför valet drog sig inte den tyska utrikesministern Sigmar Gabriel för att konstatera att det för första gången sedan slutet av andra världskriget ”kommer att sitta äkta nazister i förbundsdagen”.
Samtidigt visar valresultatet vad det kostar för en ledare som står för en konsekvent politik, långsiktighet, förutsägbarhet – och, oberoende av vilken åsikt man har om Angela Merkel – ett moraliskt ansvarstagande. Hennes agerande i samband med de mest kaotiska veckorna under flyktingtillströmningen år 2015 var ett prov på denna konsekventa hållning. Beslutet att låta de flyktingar som stoppats i Budapest fortsätta till Tyskland, via Österrike, är ett av dem hon nu betalar priset för.
Vilket är alternativet? Vilka slags ledare är framtidens ideal? Uppenbarligen har de gamla paradigmen, blockpolitiken, långa linjens män och kvinnor stora problem i land efter land. De sitter illa i tänkandet i samhällen som sönderfaller i en allt snabbare splittring, både på individ- och samfundsnivå. De snabba lösningarna ter sig attraktivare. Hunger efter Något Annat plockar plötsligt in sammanslutningar och åsikter som tidigare inte varit rumsrena på paradplats. Alternativt får längtan efter något nytt ett helt folk att chansa på helt obeprövade kort, som i Frankrikes val av Emmanuel Macron. Vad som helst –utom det gamla.
Än en gång handlar det i grund och botten om värderingar. Angela Merkel har under sin karriär varit tydlig med att hennes värdegrund bottnar i den kristna tron. Den varudeklarationen kan man köpa eller låta blir. Svårare är det att ställa sig till någon vars mål är att behaga så många som möjligt.
