Ekumeniska samtal kristna samfund emellan går an, men en dialog religioner emellan står sällan på den kyrkliga agendan. En kyrka ska missionera och evangelisera och inte låta ifrågasätta sin tro. I förlängningen finns misstanken att samtalen främjar religionssynkretism.
Religionssamtal har alltid förts, men mellan teologer ur ”facket”. Begreppet interreligiös dialog innebär att kontakten sker på gräsrotsnivå, mellan vanliga troende.
Vår lutherska kyrka ingår i Borgågemenskapen, en kyrkounion av nationella folkkyrkor i Norden, Baltikum och på de brittiska öarna. En första rapport om hur medlemskyrkorna svarat mot utmaningen från det mångreligiösa Europa innehåller flera berättelser om det positiva i att lära sig respektfull tala om trosfrågor med personer av annan tro. Kontrasterna kan fördjupa förståelsen för ens egen tro.
Church of England är den av kyrkorna som har mest erfarenheter. I England har hundratals kyrkor konverterats till moskéer. Storbritannien är knappast på väg att bli ett muslimskt land, men det är en tidsfråga innan fler engelsmän går till moskén än till en kristen kyrka.
I sin relation till religiösa samfund följde de brittiska myndigheterna länge den europeiska linjen att religion hör till samhällets marginal. I takt med att gruppen icke-kristna i landet ökade kunde myndigheterna understryka sin neutralitet genom att tala om den kristna julen som ”winterval”. Vår egen diskussion om Den blomstertid på skolavslutningar är en parallell av samma neutralitetsiver.
Men den brittiska regeringen har svängt om och ser nu tron som en möjlighet. Händelser som pedofilhärvan i staden Rotherham bland muslimska män som kunde pågå i många år för att polisen inte vågade ingripa av rädsla för att stämplas som islamofob eller rasistisk har gjort sitt till. Myndigheterna uppmuntrar i dag programmatiskt till interreligiös dialog trossamfunden emellan och får tack vare det en välkommen referens.
I Sverige är det Göteborg som kommit längst med den interreligiösa dialogen. Det som började som en anspråkslös utställning i arabisk kalligrafi är i dag ett fungerande interreligiöst center som drivs i stadens regi.
De brittiska myndigheternas uppmuntran har varit framgångsrik – interreligiösa veckor är standard på många håll i England. Så framgångsrik att ordet interreligiös blivit ett uttryck för medborgerlig godhet och inte utan synkretistiska drag.
Inom samfunden är man självfallet medveten om skillnaderna. Lösningen är att de religiösa samfunden själva måste hålla kvar initiativet till hur dialogen dem emellan ska utveckla relationen som goda grannar och respekten för vars och ens egenart.
Det finns en parallell i vår skolas undervisning i egen religion. Respekterar man inte olikheterna utan går in för ett gemensamt religionsämne går undervisningen mot ett slags statlig kvasiideologi.
