Passar det att vi sätter igång? undrar emeritusbiskopen Eero Huovinen medan han lojt tar av sig kavajen och bligar mot president Niinistö i fåtöljen mitt emot. ”Jag får svettigt”. ”Aj, jaha!” replikerar motparten. ”Det verkar som om du tänkt få mig att svettas också”. Tonen är familjär, de bägge duar varandra. Samtalet som följer är till synes ostrukturerat, skenbart oskyldigt – men helt klart på väg mot brännpunkter som visar hur tunn skorpan är mellan det himmelska och det jordiska. Vid de bägges fötter sitter en tusenhövdad publik och följer spänt med det hela.
Scenintervjun på de finska kyrkodagarna mellan den pensionerade och något buttra Helsingforsbiskopen och en president som i sin strama självkontroll sällan viker ut sig själv var en miniföreställning om den komplicerade men ändå så nära relationen mellan kyrka och stat, andligt och världsligt. Detta är det postreformatoriska, postsekulära Finland år 2017. Samtidigt som parterna bevisade varandra den respekt de känner, både personligen och som representanter för sina respektive världar, finns det också punkter där världarna inte korrelerar, och där de glider allt längre ifrån varandra.
En av dem handlade om rättvisekänslan, ett av de två teman som Sauli Niinistö betonat sedan tillträdet år 2012 – vid sidan av att framhålla nationens enhet. Att internalisera rättvisa går utöver den formella rättvisan, det kräver också känsla för vad som är rätt och fel, menade presidenten. Emeritusbiskopen dansade varsamt mot det senaste samtalsämnet i relationen kyrka-stat: Så hur mycket kan en domare åsidosätta lagen, speglat mot rättvisekänslan? Svaret, repliksnabbt: Att åsidosätta lagen är tjänstebrott. Lagstiftning kan ändras, men bara på parlamentarisk väg och i den tidtabell det kräver.
Även om president Niinistö visade förståelse för att människor i väntan på beslut om huruvida de får stanna i Finland kunde och borde få tillfälliga arbetstillstånd, vidhöll han att myndigheterna måste hålla fast vid EU:s gemensamma strävanden att stoppa en okontrollerad ström av asylsökande och i stället höja kvoterna överlag. Att kyrkan i det här fallet har handlat utifrån andra premisser sade han sig förstå – men betonade att det statliga maskineriet måste se till helheten.
I det här avseendet möttes inte kyrka och stat.
Som slutvinjett kommenterade presidenten med katekesen i hand både budord och trosbekännelse. Hans analys är att den himmelska lagstiftningens krav är betydligt strängare än de jordiska, där saken är ur världen när straffet är avtjänat. Presidenten stod kvar med den fråga som i sin mest avskalade form gäller för många finländare: Räcker vi till när det är dags för domen? Något garanterat ”ja” kan kyrkan inte utlova. Men att frågetecknen hänger kvar också på högsta nivå visar att den lutherska förkunnelsen om nåden inte är helt färdigtuggad ännu.
May Wikström är chefredaktör för Kyrkpressen.
