Det är nästan omöjligt men jag tränar

När jag var ångestfylld tonåring levde jag mest i det förflutna. Antingen försökte jag peppa upp mitt självförtroende med att drömma om vad mer framgångsrika släktingar uträttat i forntiden eller också spelade jag upp ett plågsamt band med mina senaste sociala misslyckanden.

Numera lever jag mest i framtiden och största delen av mina lediga nu-stunder går åt till att bekymra mig för vad som ska hända i morgon, om ett år – och (tyvärr) om tio år. Hur ska vi få tidtabellerna att gå ihop under veckoslutet? Tänk om någon blir allvarligt sjuk? Tänk om alla projekt jag lovat sköta skiter sig rejält?

Det känns omöjligt att samla tankarna ens under en kort stund i gudstjänsten då församlingen uppmanas be i stillhet. Jag sänker min blick. Innan mitt huvud hunnit säga ”jag ber för …” har jag avverkat hemfärden från kyrkan, prästens intressanta uttal av något bibliskt ord och bänkgrannens klädsel. Mina tankar har någon sorts houdini-kapacitet och kan rymma från vilka fängsel som helst.

Jag tränar på nuet men det går så långsamt. Just nu skriver jag. Just nu skulle jag ha lust att skrapa mig i huvudet. Just nu känner jag ingen ångest eller sorg. Just nu känner jag faktiskt förväntan. Just nu skiner solen.

Nuet är den punkt i tiden där vi har kontakt med evigheten, skrev C.S. Lewis. Försök själv. Det är så svårt. Men det är nästan värt det när man är där.