Det är valtider igen. Det vittnar obönhörligen det här och det föregående uppslaget i denna tidning om. Och i valtider påpekas det alltid från alla möjliga håll hur viktigt det är att använda sin röst. Och det är viktigt.
Jag levde själv länge i någon slags halvidealistisk naiv tro på att utvecklingen i världen stadigt går mot det bättre. I sviterna av Sovjetunionens fall och återhämtningen efter lågkonjunkturen i början av 1990-talet var det måhända lätt att vaggas in i en sån tro. Att det nästan fanns en naturlag som gjorde att utvecklingen i världen, trots vissa tillfälliga bakslag, gick mot det bättre.
Men de senaste åren har med all oönskvärd tydlighet – både nationellt och internationellt – visat att så inte är fallet. Det är en ständig, hård kamp bara att behålla den mark som erövrats i form av goda värderingar, mänskliga rättigheter, välfärd, fred. Listan kan göras lång.
Beslut som berör de här frågorna fattas i de politiska rummen och vem som sitter i de rummen avgörs i val. Och de valen är inte särskilt många och kommer inte särskilt ofta. Så det gäller att ta vara på chansen när den ges.
Så vem ska man rösta på? Personligen tror jag att världen skulle bli en bättre plats om fler kvinnor var med och fattade besluten. Vid förra kommunalvalet bröts en mångårig positiv utveckling i det här landet då andelen kvinnor i fullmäktigesalarna minskade till 38,8 procent. Mot bakgrund av det väljer jag att denna gång lägga min röst på en kvinna.
Det är bara en röst. Men det är min enda röst.
