Det finnns en nästintill oöverkomlig utmaning i kyrkans brottning med att komma tillrätta i sin nutida kontext. Vid sidan av de teologiska på-ytan-debatterna har det löpt en bedräglig underström i kyrkan ända sedan kejsar Konstantin med sin välvilja mot kristendomen lade grunderna för den som statsreligion i det romerska riket. Kyrkan blev, med eller mot sin vilja, organiserad. Institutionaliseringen hade därigenom fått sitt fäste, och kyrkan har sedan dess balanserat vidare mellan att vara trosgemenskap och organisation.
Och jovisst – det är självklart att en trovärdig kyrka varken kan eller får sätta sig över de regler som styr i samhället i övrigt. Vem av oss vill tillbaka till medeltiden? Den som det i backspegeln sett till och med var lutherskt att protestera mot. Protestanterna lever i en kyrka som har omfamnat förändringen, embrace change, som det heter på progressivt företagarspråk.
Det borde vara en tankeställare för de röster som vill bita sig fast i mönster som hör mera samman med samhällsordningar och könsroller och som inte har sitt centrum i trons hjärta. Förändring pågår ständigt. Måste göra det. Men vad ska förändras?
I skuggan av de teologiska slagen verkar det som om de långsamma och mera lömska förändringarna inte ifrågasätts. Hur är det till exempel med byråkratiseringen? Och vilken är kyrkans självbild, i förhållande till andra institutioner i det finländska samhället. Är det ett mål i sig att vara och uppfattas som en institution?
Frågan infinner sig osökt när församlingarna(s anställda) nu förväntas räkna aktiviteten hos de icke anställda i församlingen. Siffrorna ska sedan tummas en gång till på centralt kyrkligt håll av ytterligare några anställda för att slutpaketeras som statistik för att … ”det är på kyrkans ansvar som offentlig aktör att förmedla information om sin verksamhet till församlingarna, samhället och sina samarbetspartners”, enligt motiveringen på nyhetsplats i denna tidning.
Församlingarna ska alltså betjänas bättre i och med att de nu har någon som berättar för dem vad de gör. Tanken är säkert god. Och med lika god vilja hittar man i ärlighetens namn också hyfsade motiveringar till att det kan vara riktigt trevligt med statistik över ”engagemanget”.
Åtminstone ger det oss medier något att skriva om då och då. Trots det skorrar det illa. Vi har kommit långt bort från den enkla nasaréens uppdrag att dra ut på vägarna för att berätta om Gud och vid behov använda ord för detta. Ja, visst ska kyrkan fungera i takt i ett modernt samhälle. Men rakt ur ett lekmannahjärta bubblar en enkel protest: Vi är inte kunder i kyrkan. Församlingen är inget företag. Vi vill inte vara föremål som ska ”engageras”, än mindre räknas. Inled oss inte heller i frestelsen att ”betjänas”.
Vi vill tro, hoppas, älska och verka i en brokig gemenskap som vill detsamma.
