Det finns många sätt att vägra glans, guld och prakt på. Ett som är välbeprövat hemma hos oss är att inte kräva så mycket av ett barn på väg på dagisjulfest. Vi har för länge sedan slutat hoppas på att våra barn samarbetsvilligt ska glida in i julfestprogrammet i festliga julstasser. Och jag må vara en människa med verkligt många laster, men det fåfängliga när det gäller barnen är inte en av dem.
I år meddelade vår fyraåring att han tänkte gå på dagisfest i joggingbyxor och en randig trikåtröja. En randig trikåtröja som jag var ganska säker på att han hade haft också dagen innan och en randig trikåtröja som jag var helt säker på att han nu hade med avigsidan utåt. Lappen i nacken och alla sömmar talade ett väldigt tydligt språk. Men jag tog ingen strid, för det finns bara förlorare i strider som tas före dagisfester som börjar halv nio på morgonen.
På vår dagisjulfest skulle alla barn vara på plats 8.15, men bara övermänskliga föräldrar till kanske lika övermänskliga barn fixar det. Själva satte vi oss i bilen 8.13 i år, körde ut ur garaget 8.14 och då kommer det knappast som någon överraskning att vårt dagisbarn inte var på plats 8.15. Och det kändes liksom i dagistamburen bland vinteroveraller och slaskvåta skor att ganska få hade haft en lugn och harmonisk uppladdning för julfesten. Tidig morgon, mörk morgon och övertaggade lite nervösa dagisbarn är ju inte precis de ingredienser som bakar harmoni. Julfriden känns inte i dagistamburen, om vi säger så.
Men efter sju år som dagismamma och nästan lika många dagisjulfester har jag lärt mig en sak; julfriden kommer någon gång under festens gång. Absolut senast när vi sjunger Härlig är jorden tillsammans så är julfriden där. Jag stod och tittade ut över barnen och föräldrarna som sjöng med i den älskade julpsalmen enligt bästa förmåga och jag tänkte på hur de flesta av oss nog hoppas att julens budskap ska vara sant. Hur också de av oss som till vardags tar avstånd från kyrka och tro på något sätt ändå hoppas i mötet med barnet i stallet. Det är i sanning världens bästa berättelse. Det är lika sant världens bästa budskap.
Det handlar om ett litet barn som föddes en gång för att allt som hade blivit fel skulle kunna bli rätt igen. Om ett litet barn som för alltid förändrade allt. Det handlar om en ung blivande mor som tvingas göra en resa hon nog helst skulle hoppa över och det handlar om en blivande far som axlar ett ansvar han aldrig bett om att få bära. Det handlar om de fattiga, frusna som blir de första som får höra om detta största. Det handlar om tre visa som böjer knä i mötet med ett litet mirakel i en enkel krubba.
Det handlar om en Gud som älskade världen så mycket att Han offrade det dyrbaraste av allt för att alla vi andra skulle ha en chans. Det handlar om oss alla. Det handlar om dig och det handlar om mig.
Dagisjulfesten vittnar om att glans, guld och prakt är just så överskattat som vi tror oss veta att det är. Dagisjulfesten vittnar om att det är annat som skapar en jul: frid. Och att den friden är beroende av ganska få yttre omständigheter. Den kan bli vår trots gårdagens trikåtröja som är vänd ut och in. Fridfull jul!
