Idag är det just jobbet med pianon och flyglar som fyller största delen av min arbetsvardag.
Numera betonas kanske mer än någonsin vikten av att lyssna till den inre rösten. Jag måste erkänna att jag sällan behövt vara särskilt lyhörd. Då avgörande vägval sker i mitt liv är det väldigt primalt. Jag blir arg, eller glad, eller ledsen, eller förälskad, eller frustrerad. Känslor som svämmar över alla breddar och manar på, vill förändring.
Så var det också den sommaren när jag började stämma pianon. Vi hade en studioinspelning inbokad. Flygeln var ett centralt instrument, och trots att den hade blivit stämd en kort tid före inspelningen så klarade den inte av klimatskiftningen när sommaren vällde in så där som den bara kan göra i Finland – plötsligt, oväntat, och stick i stäv med väderleksprognoserna.
Dagen innan panikringde jag de få pianotekniker som kunde stämma på inspelningsnivå i regionen, utan framgång. Inspelningen ställdes in, och frustrationen inom mig började växa. ”Jag vill inte behöva känna mig hjälplös över att inte kunna sköta om det instrument jag vistats med största delen av mitt liv.”
Det var ingen blixt från ovan, ingen brinnande buske. Det var irritation som kanaliserades i envishet och fokus. Under den inställda inspelningsveckan började jag pröva mig fram, och fortsatte sedan intensivt.
Det lät horribelt, vilket bara gjorde mig ännu mer frustrerad och envis. Via olika forum på nätet kom jag i kontakt med pianotekniker som delade med sig av allt det de lärt sig sedan de själva var alldeles nya inom området.
På den vägen är det. En dominoeffekt där den första kraften satte allt i rörelse. Nu är jag certifierad och har finslipat hantverket till den grad att jag själv arbetar på konsert- och inspelningsnivå. Ändå lär jag mig ofta någonting nytt när jag öppnar en flygel eller ett piano för att jobba med mekaniken, eller när jag greppar stämnyckeln för att stämma.
Det är väldigt konstruktivt att göra något märkbart bättre under en kort, överskådlig tid. I musikerlivet är utvecklingen ofta långsam och diffus. Framträdande på scenen kan ge en viss respons och bekräftelse, men vardags(ut)övandet är en daglig kamp som kräver ett stort mått av envishet och uthållighet.
Pianostämning är mera som gräsklippning. Även om inlärningskurvan är något brantare så är det ett rätt icke-glamoröst slitarbete det handlar om. Väderleken sätter käppar i hjulet ibland. Strängar rör sig som gräs växer, de kräver en ny insats om och om igen. Några timmar senare, efter utfört arbete, är allt vackrare, konturerna är skarpare, man kan stilla betrakta det hela och konstatera att det var gott. Och sen vila.
