Men jag kan inte låta bli att, än en gång, beröra frågan, med anledning av ett reportage i KP 3.11. Där redogörs för framtidskommitténs färska rapport. En kommitté tillsatt av kyrkomötet i maj 2015. Den har alltså arbetat föredömligt snabbt. Och glädjande nog ”vänt upp och ner på allt”, som kaplanen och kommittémedlemmen Eivor Pitkänen uttrycker det.
Jag ska här ta fasta enbart på de reformförslag som gäller kyrkostyrelsen. Att den enligt förslaget radikalt ska bantas ner är ju helt riktigt, eftersom det uttryckligen är i toppen nedskärningar bör ske för att rädda kärnan inom kyrkan, det vill säga verksamheten på basplanet. Ur svensk synvinkel innebär förslaget att KSCA, Kyrkans central för det svenska arbetet, läggs ner och uppgifterna, och en del av dess personal, överförs till domkapitlet i Borgå stift.
Rätt tänkt, om ni frågar mig. Och det har jag talat för i många år, också i denna spalt. Det innebär ju inte bara att vi återgår till situationen före den nuvarande konstruktionen utan också att vi konsoliderar de allt knappare resurserna på det enda förnuftiga sättet genom att koncentrera dem till en och samma adress, med postnumret 06100.
Direktorn för KSCA, Sixten Ekstrand, räds den isolering som en förflyttning av den nya svenska enheten till Borgå skulle medföra; ”enheten blir som en autonom kyrka i kyrkan och vi kommer att distanseras från de finskspråkiga. Vi förlorar synergieffekter och idéer”. Men hallå: vadan denna fatala brist på självtillit? Inte för att den rädslan är ny, tvärtom. För så har det alltid låtit, ända sedan 1800-talet, då man från så kallat kultursvenskt håll velat stoppa förslag om svenska särlösningar, och en starkare autonomi. Till all lycka fick vi ändå vårt svenska stift år 1923, trots den här typen av motstånd, också inom kyrkliga kretsar. För intressant nog var det ju slutligen politikerna inom riksdagen som drev igenom den svenska stiftslösningen.
Visst vore det trevligt om man ”även i fortsättningen hör svenska i Kyrkostyrelsens kafferum”, som det heter i reportaget – men ursäkta mig; avgjort viktigare är väl ändå att vi på bästa sätt kan utnyttja de resurser vi har inom vårt svenska stift? Och det sker knappast genom att man splittrar resurserna för att kunna dricka kaffe i Helsingfors. Och att ens överväga en förflyttning av hela rasket till huvudstaden är väl ändå höjden av resignation, och brist på finlandssvenskt självförtroende!
Låt vara att jag bekantat mig med framtidskommitténs rapport endast i form av KP:s referat, men jag kan utgå från det inte annat än gratulera den till ett fräscht nytänk, åtminstone vad gäller kyrkostyrelsen och KSCA. Vi har inom en nära framtid inga andra möjligheter än att banta ner kyrkans organisation, radikalt, och rädda vad som räddas kan av det svenska stiftet, genom att koncentrera det, på den plats det funnits sedan 1923.
