Det inledes med en gudstjänst i Åbo domkyrka, med både den allmänna gudstjänstfirande församlingen och inbjudna gäster. Med var också, i den ekumeniska anda som genomsyrar märkesåret, bland annat den ortodoxa och katolska kyrkans representanter.
Biskopen i Åbo stift Kaarlo Kalliala lyfte i sin predikan fram förhållandet mellan kejsare och Gud. Ge åt kejsaren det som tillhör kejsaren och åt Gud det som tillhör Gud, lydde Jesus uppmaning till de skriftlärda som ville snärja honom till att antingen bli anklagad för gudsförakt eller myndighetsuppror.
Kalliala töjde bibelordets språkdräkt till en modernare variant, kompletterad med det dubbla kärleksbudet: Ge åt samhället det som tillhör samhället, åt Gud det som tillhör Gud och åt människan det som tillhör människan. Ibland sammanfaller dessa och samverkar. I många fall har tanken på människans bästa gått hand i hand med samhällets bästa. Och lutherdomen susar genom det finländska samhällsbyggets artärer, enligt Kalliala som en av grundstenarna för såväl Finland, som det finska språket – med hänvisning till bibelöversättaren Mikael Agricola.
Målet, att ingen människa ska lämnas ensam i nöd, har rimmat väl både med den sociala välfärdsstatens etos och den kristna tron. Men ibland skär det sig. Och då gäller det att vara klar över vad som hör vart.
Här går tanken osökt till ärkebiskop emeritus John Vikström och den nyutkomna biografi som Gustav Björkstrand skrivit. Vikström uppehöll sig tidvis i sina tal vid den lutherska regementsläran och hittade poänger i att hålla skiljeväggarna mellan det andliga och världsliga regementet intakta.
Visserligen verkar Gud i bägge. Medborgare och kristna rör sig över gränserna och förenar dem i sin person, var och en på sitt sätt. Men det som går snett är när och om någon gör anspråk på att förena dem i kollektiv, till exempel så att Gud blir garanten för ett visst parti – något som i Vikströms fall syntes i hans restriktiva hållning till Finlands Kristliga förbund.
Hans åsikter skar sig med rörelsen, som gärna hade involverat hela kyrkan i sin verksamhet. Det blir illa, menade han, om pastorskanslierna blir liktydiga med partiets lokalkanslier. Lika illa om kyrkan i människors ögon likställs med ett visst parti och dess ställningstaganden.
Gud har ingen partifärg. Att han hade en poäng är tydligt. Folk gör egna tjuvkopplingar ändå: det syns inte minst i hur reaktionen på Päivi Räsänens partipolitiska utspel i teve blev något som kyrkan oförskyllt fick betala för för några år sedan.
Integritet trots närhet gör att kyrkan kan vara den röst som talar när andra borde, men tiger. Det är den som hörs när kyrkklockor ringer för Aleppo, i en aktion som föddes spontant och spreds långt utanför landets gränser. Då talar evangelium. Det är den kraft som författaren Jari Tervo kände igen, när han i en saftig tweet utnämnde kyrkan till republikens för tillfället radikalaste aktör.
