Sista dagen läser hon en bön till Gud, Treenigheten, som skrivits av Elisabeth av Treenigheten, en fransk karmelitnunna som enligt planen ska helgonförklaras av påven Franciskus i år.
O mina ”Tre”, mitt allt, min salighet, oändliga Ensamhet, Omätlighet där jag förlorar mig själv, såsom ett byte överlämnar jag mig åt dig, läser syster Veronica.
Lite senare frågar en kursdeltagare varför Elisabeth ber ”oändliga Ensamhet” – är inte treenighetens Gud kanske gemenskapens Gud? Så varför ensamhet?
Syster ser förvånad ut.
– Det är ett mysterium! säger hon och knycker uttrycksfullt på axlarna.
– Vi behöver inte förstå!
Jag märker att något faller från mina axlar, något tungt som jag inte visste att jag släpade på.
Det är ett mysterium! Jag behöver inte förstå!
Många av oss har suttit och antecknat under hennes föreläsningar, så som flitiga elever brukar. Också det förbryllar henne lite.
– Den helige Ande är ert minne, säger hon. Anden påminner er om ni behöver minnas något av vad jag säger.
En börda till faller av.
Kanske det faktiskt inte handlar om det jag begriper, det jag minns, det jag kan. Kanske det bara handlar om att speja mot någon som är mer än jag kan fatta.
