Och för att vara tydlig: Nu talar vi inte om den sortens resande som beskrivs i veckans KP. Här handlar det inte om att grupper och frivilliga slår sig samman och själva bekostar resan till ett mål som ofta har en kyrklig koppling. Nej, det rör sig om ”arbets-” eller ”studieresor” på församlingens bekostnad, där syftet med det hela ter sig allt annat än solklart.
Botkyrka församling, utanför Stockholm, är kanske det mest flagranta exemplet. Sedan 2010 har församlingens anställda och förtroendevalda rest upp närmare tre miljoner kronor. En betydande del av summan brändes av när tio politiker och 80 anställda åkte till Turkiet en vecka för att stärka sammanhållningen mellan politiker och anställda och öka förståelsen för samhället i Botkyrka. Dessutom skulle gruppen skriva en församlingsinstruktion.
Med facit på hand ter sig resan som en tripp där nöjet var betydligt större än nyttan. Visst är det roligt att resa, men ska notan faktiskt betalas av kyrkoskatten?
Granskningen har väckt ett helt befogat ramaskri. Klyftorna växer också i det svenska samhället, och det finns mycket att göra i integrering och fattigdomsbekämpning. Där förväntar sig folket att kyrkan ska vara en god kraft. Den förväntningen finns kvar, och även om reaktionerna har varit kraftiga verkar folk anse att de som använt de gemensamma skattepengarna på det här sättet helt enkelt har åkt vilse i uppdraget.
Det bekräftar också ärkebiskop Antje Jackelén, som i en kommentar till Svenska Dagbladet säger sig vara upprörd över den ansvarslöshet och omdömeslöshet de prickade församlingarna visar. Samtidigt påpekar hon att det gäller att vara ödmjuk inför insikten att inga system, inte heller kyrkans, är perfekta.
Osökt går tanken till läget i evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I Borgå stift har många församlingar så pass knapert att det till och med känns som ett offer att sända delegater till stiftets gemensamma samlingar inom landet. Det är en verklighet som halkat i andra diket. Det finns ett behov av att se andra sammanhang än det egna. Det är ingen tillfällighet att det universella draget i kristendomen också har gjort att människor i trons tecken har ryckt upp bopålar, klippt ut och i grupp läst missionsnyheter från oändligt fjärran länder medan sticksömmen bearbetats. Det verkliga mötet vidgar inte bara horisonter, utan också människans förmåga att själv ta emot andra. Därför är Matteusungdomarnas studieresor värdefulla.
Men kyrkoengagemanget, vare sig frivilligt eller avlönat, är aldrig något som berättigar till resande bara för resandets skull – varken ur ekonomiskt eller ekologiskt perspektiv.
