Fastan är avståendets tid. För några år sedan handlade det ofta om regelrätta bantningskurer, käckt kombinerade med en lämplig gnutta andlighet.
Nu, våren 2016, rullar fastetiden upp mot en fond som är allvarsamt grå. Plötsligt är den och kunde den vara riktigt på riktigt. För även om fastan går inåt, så riktar den sig också utåt. I dagens Europa – korrigering: I världens gemensamma rum är ytfernissefastan so last season.
Fastetiden handlar om att ställa sin nästa i centrum, samtidigt som man rannsakar sitt eget. Nu om någonsin finns det orsak att göra det som lärjungar och kyrkofäder flitigt sysslade med: fasta och be. Det är en kraft som inte ska underskattas.
De sju stora synderna, kardinalsynderna – populärt benämnda de sju dödssynderna, är inom katolicismen en uppfattning om att onda gärningar kan spåras tillbaka till vissa rotsynder. En av dem är acedia. Begreppet översätts populariserat med lättja eller allmänt andligt slarv med böner och bibelläsning.
Men det går djupare än så. Modern psykologi hittar i acediabegreppet byggstenar som väl beskriver drag också i vår tids ångest, leda och sårbarhet. Karin Johannisson berättar i boken Melankoliska rum om hur en dygdebok från 1500-talet betecknar acedia som ett känslo- och sinnestillstånd som pendlar mellan allt från brist på uthållighet till likgiltighet, förtvivlan, motivationslöshet och allmän livströtthet. Och i Dantes helvetesskildring beskriver han offren för denna synd som stackare som hänger fjättrade vid träd. ”De eländiga melankolikerna som gråter fast de borde glädjas”.
I fjolårets fasteuppmaning gick påven Fransciskus till kamp mot likgiltigheten som han karaktäriserade som en global tendens. Det uppropet kan gott och väl dammas av i år. Fasta och bön var de urkristnas kraft och vapen mot ondskan, utifrån – men också inifrån. Detta är det paradoxala med fastan. Genom att gå inåt i självrannsakan och fasta fokuserar man samtidigt alltid den aktiva rörelsehandlingen i riktning mot nästan.
Det kan kräva att man gör upp med självupptagenhet som inte längre har rum för andra. Med bristande ork för fattiga eller för att göra goda gärningar som återspeglar Guds kärlek – och för att citera Franciskus:
” … något i slutändan gör oss inkapabla att känna medlidande med de fattigas nödrop,
ur stånd att gråta med i andras smärta och känna behovet att hjälpa dem som lider.
Som om alltsammans vore på någon annans ansvar och inte på vårt eget.”
