En ung rik man möter Jesus och frågar honom vad gott han ska göra för att få evigt liv. Jesus ser på honom med kärlek och svarar: ”Ett fattas dig. Gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” Vid de orden mörknade mannen och gick bedrövad sin väg, för han ägde mycket.
Den som kan sina liknelser vet att tolkningen av just den här vanligtvis mynnar ut i att Guds nåd inte kan förtjänas utan är en gåva.
Den unga rika mannen vill vinna evigt liv, men just det eviga livet lyckas jag själv i ärlighetens namn inte uppbåda något särskilt stort intresse för. Ändå känner jag hans mörker, för vi delar en erfarenhet, han och jag. Vi gillar vår bekvämlighet och våra pengar (mer än överraskande mycket annat), vi lyckas inte leva upp till våra ideal och vill inte ens alltid göra det.
Jesus såg på honom med kärlek men sin skamsenhet fick mannen bära med sig hem ändå. Var går gränsen mellan självrannsakan och självfördömelse? Kanske är det onödigt att gå med svansen mellan benen. Men jag tänker i alla fall inte gå med den i vädret.
Den här texten får ingen trösterik knorr om att det visst är tanken och viljan som räknas. För vi kan bättre, jag kan bättre. Och jag vet det, men går min väg bedrövad.
