Jag tänker på de oräkneliga askar med gamla pussel jag sett på loppisar runt om i landet. Söta katter, österrikiska fjällandskap och Kalle Anka-motiv av Kaj Stenvall ligger och väntar på att bli sammanfogade av någon vänlig själ. Vem som helst kan räkna ut att pusslen inte är intakta.
Men vad har ett färdigt pussel som ett ofärdigt inte har? En försvinnande kort tillstånd av tillfredsställelse är ett svar, säkert finns det fler. En del människor limmar upp sina färdiga 1000-bitarspussel på styv kartong, ramar omsorgsfullt in dem och hänger upp dem på väggen, i fåfänga försök att fånga sin belåtenhet. Men människosläktets samlade erfarenhet vittnar om att den fullkomliga tillfredsställelsen sällan låter sig fångas, den glider oss mellan fingrarna.
Vi strävar efter helhet och enhet men vår erfarenhet av verkligheten är nästan alltid en annan. Att leva är att bygga ett pussel där bitar fattas. Det blir aldrig klart, men vi bygger ändå.
Ja, sa jag till min vän, det är värt att lägga ett pussel trots att en bit fattas. Kanske är det rent av en viktig övning. Sen kan man titta på pusslet och konstatera att visst hade det varit fint med alla bitar, men inte är det illa som det är heller. Avslutningsvis river man pusslet i bitar och slänger in det i den lilla ask det först låg i.
