Mod att minnas och att påminna

Einos historia rullas upp som huvudartikel i Helsingin Sanomats senaste månadsbilaga. Läs den! Den är en bit vardagshistoria som största delen av oss kom undan, men som drabbade många familjer – cirka hundra – i kölvattnet av de vaccinationer som i stor brådska gavs så gott som hela den finländska befolkningen mot svininfluensaepidemin 2009-2010. Även om man aldrig kan veta vad resultatet hade varit om massvaccineringarna aldrig hade utförts, folk dog ju faktiskt också i den sjukdom vaccinet skyddade oss mot, visade sig sprutan ödesdiger för de barn som hade en genetisk risk att utveckla narkolepsi. För de barnen och deras föräldrar vilar ett ”om bara inte ...” antagligen som ett mollackord bakom många svåra stunder.

För svåra stunder blev det för Eino, hans föräldrar och syskon. Det var inte bara det oförutsägbara insomnandet som rubbade vardagen. Familjen såg hur Einos personlighet förändrades. Han blev aggressiv och våldsam, allt mer vartefter han kom i puberteten, och ännu mer i sin egen förtvivlan över att märka av att han förändrades. Syskonen flyttade ner ur övre våningen, de vågade inte längre bo inpå honom av rädsla för hans okontrollerade vredesyttringar. Föräldrarna vågade inte heller låta dem göra det.

Jag berörs av skribenten Veera Luoma-Ahos text. Den är fruktansvärd. Den är fruktansvärt bra. Att den dessutom illustreras genialt av Klaus Welps än ljuva, än sovande och nästa stund rasande bokmärkesänglar gör helheten ännu mer drabbande. Så här är journalistik när den är som bäst: den lyfter fram något vi redan vet i ett sken som gör att vi inte kan vika undan med blicken i lojhet, ointresse eller i frustration över att texten och sammanhanget inte öppnar sig. Det är ett etos som tagit all sin yrkesskicklighet och specialkunskap i bruk, och som säkert kommer att sätta igång processer som kanske även de slumrat till.

Så slår det mig att sådan, just sådan, vill jag att kyrkan också ska vara. Jag vill att den med kraft och klarhet ska lyfta fram saker i ett ljus som gör att vi inte kan slingra oss undan i låtsasursäkter. Det går det att göra om kyrkan själv talar låtsasspråk. Jag vill, när det behövs, kunna bli drabbad av en kyrka som vågar minnas och påminna med kraft när något viktigt behöver sägas, inte minst när någon lider. Jag vill att min kyrka ska behärska vardagsspråkets alla tonfall och tankepauser, vid sidan av helgdagsspråket.

Jag vill kunna bli drabbad av det budskapet, som driver oss att vara människor med hjärta och handlingskraft

”Grip du mig helige Ande, drabba mig låga klar”