Inte jag!

Vi känner oss själva nedsmutsade ifall negativa nyheter om den gemenskap vi representerar kommer ut i offentligheten. En naturlig reaktion är då att framhålla att man inte själv har något med saken att göra. Chocken är antagligen extra stor när det som i Volkswagens fall rör sig om ett bolag som länge har haft ett gott anseende: från att ha kunnat vara stolt över att jobba för bolaget och köra dess bilar är man på något konstigt sätt besudlad av nyheten om fusket.

Det samma märktes i de häftiga och högst befogade reaktionerna på bilden av en ung man klädd i en Klu Klux Klan-kåpa med finska flaggan i handen. Många politiker och vanliga medborgare tog kraftigt avstånd och betonade att det här inte är den bild av Finland som vi vill stå för. På motsvarande sätt brukar statsöverhuvud snabbt fördöma våldsdåd och terrorattacker för att tydligt signalera att det egna landet inte stöder sådana aktioner.

Sociala medier erbjuder en tacksam kanal för att ta ställning för och emot olika företeelser. Du kan gå med i olika grupper, gilla andras uppdateringar – eller försöka förlöjliga andras ståndpunkter.

Det är naturligtvis viktigt att vi tar ställning i olika frågor. Det är mycket värre om vi tiger och inte protesterar när orättvisor sker. Men ibland skulle jag önska att avståndstagandet skulle få mera konkreta uttryck. Klicket med datormusen får gärna vara det första steget men sedan behöver vi också våga göra något för att det vi känner är rätt ska bli verklighet.

Jakobsbrevets författare talar om att vi ska bli Ordets görare. En tro som inte syns i hur vi lever förblir en from förhoppning utan kraft att förändra vårt liv. Det har varit glädjande att märka hur församlingarna och enskilda medlemmar har engagerat sig för flyktingarna under de senaste veckorna. Vi vet inte ännu vart allt det här kommer att leda, men så är det alltid i Guds och kärlekens tjänst. Men om vi fortsätter inspirera varandra, då orkar vi envist stå upp mot det som är fel och samtidigt får vi vara med om att förverkliga Guds goda vilja.