En annorlunda sommar

Det blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Fast någon tapperhetsmedalj i optimism är jag inte värd, så ledsen, arg och bitter har jag varit över sommaren som bara försvann i ett stort svart hål. ”Hösten är också härlig! Det kommer fler somrar!” tröstar vännerna. Jag svarar ingenting, surar, lätt för dem att säga. Det var ju den här långa, ljuvliga sommaren som familjen skulle tanka sol och gemenskap.

Men så dör en vän helt plötsligt och oförberett, mitt i livet, och hela min tillvaro får ett nytt perspektiv. Vad är regn, mördarsniglar och borrelia?! Vi lever alla, vi har varandra. Jag lever, barnen lever, det finns mediciner, det blir bättre. Jag tänker på min farfar som låg döende på Vasa centralsjukhus med långt gången skelettcancer. ”Det kunde vara värre” sade farfar Holger som han brukade. Och han menade det verkligen, på något underligt vis så gjorde han faktiskt det.
Det är något jag behöver lära mig. Gång på gång blir jag påmind om att livet sällan blir som man tänkt sig, men att det kan bli bra ändå. Jag tror inte att Gud – Skaparen, Befriaren, Livgiverskan­ – sänder död, sjukdomar och elände för att tukta människor, men jag vet med visshet att vi kan välja hur vi förhåller oss till det, att vi kan lära oss något av allt som händer oss i livet, att människan klarar av allt möjligt om hon inte behöver vara rädd. Rädslan är kärlekens motsats och Gud är kärleken. Den kärlek vi tillitsfullt får vila i.

Jag har så mycket att vara tacksam över. I sommar har jag ännu tydligare fått se vilka fina ungar jag har. Hur mycket vi tycker om varandra, hur bra vi trivs i varandras sällskap. Jag har fått erfara att jag inte är oumbärlig på något sätt, att det finns en massa människor runt oss som bryr sig. Och mördarsniglarna? Tja, dem får jag väl ta itu med nästa sommar.