Jag har plockat ensam och med sällskap, men sist och slutligen är man ändå ensam med sin skogsupplevelse och sitt koncentrerade plockande.
Jag har plockat tills den sista burken var fylld och först då har jag börjat äta blåbär på allvar, som om ätandet av blåbär i skog är ett sista desperat försök att skrapa åt sig mer bär än vad som ryms i burkarna.
En dag när mitt sällskap i skogen låg en burk efter mig i plockandet och jag hade gott om tid att låta händerna gå från blåbärsriset rakt till munnen slog det mig att det ju egentligen är så här blåbär ska ätas.
Förvisso älskar jag yoghurt med blåbär, detta även vintertid när blåbären mellanlagrats i frysen. Men i en sommarskog som doftar intensivt av fuktig mossa, barrträd och getpors smakar bären helt annorlunda och mycket rikare.
Semestern tog slut före blåbären men insikten om att det är ett underskattat nöje att äta blåbär i skog stannar kvar trots att vardagen mycket snart följs av hösten. Hur många andra upplevelser måste jag först samla på hög innan jag kan förstå att jag egentligen borde njuta av dem i stunden?
