Förenklat handlar den om en gigantisk vadslagning. För cirka tjugo år sedan antog stora internationella penningplacerare ett slags vad, som gick ut på att Grekland skulle gå med i euron. Räntorna i Grekland var då höga och det lönade sig att pumpa in kapital i de grekiska banker. De fick i sin tur fick ett penningöverskott, som bjöds ut till medborgarna. Det investerades och byggdes på lånade spekulationspengar. Så kom euron. Bubblan sprack. Penningströmmarna vände. De utländska investerarna drog tillbaka sina pengar. De grekiska regeringarna i början av 2000-talet täckte detta med en växande statsskuld, men gjorde föga för att vända skutan om det ingrep i deras egna fördelar. Katastrofen var ett faktum.
Kritiker anser nu att stödpaketen handlade om att rädda de senfärdigaste utländska investerarnas pengar. Det har sjunkit undan i den allmänna diskussionen och här kommer kanske värdegrunden in. Den katolskt präglade delen av Europa, inklusive arvläggarna av postsekulära protestanter, har teologiska grundvalar som vilar på resonemang kring skuld och försonad sådan. Så central plats har skulden, att det i historien gick att betala synd i förväg. Magkänslan tar över. Blåögat hårdnar: Betala tillbaks! Nyanserna försvinner.
Har vi förlorat förmågan att känna igen en humanitär kris mitt framför ögonen på oss? Grekerna på gatan räknar inte välfärden i BNP, de ser den i grannarnas konkurser, förlorade jobb och ökad självmordsstatistik. Deras facit visar att stödpaketet från EU inte gjort att de fått det bättre.
Den allra intressantaste frågan är ändå vart pengarna tog vägen? Medelklassfinländarens hopp om att få dem tillbaka smalnar. Greken, som fått minimilönen sänkt till dryga 700 euro och ser sina unga dra västerut i jakt på arbete såg inte heller mycket av dem. Sårade står de två grupperna och blänger på varandra över ett bildigt Syntagmatorg. I utkanten, oberörd av kaos, går den verkliga tjuven iväg med penningpåsen. Ja, det förekommer svek i EU-familjen.
Men vem svek mest?
