Samma platser, samma ansikten, varje år en smula annorlunda, en smula äldre, med en smula större och fulare glasögon. Drumsö, Masku, Tunhamn, Runsala, Åbo, Esbo, Masku, Tunhamn, Runsala, Åbo.
Väldigt länge är jag glad. Jag skrattar, grimaserar. I något skede blir mina tänder väldigt sneda, jag verkar veta om det eftersom jag ler mer dämpat, så att tänderna inte ska synas. Jag får tandställning och glasögon. Nu talar vi inte längre om att le: då tonåren närmar sig blir jag alltmer osynlig på bilderna, bortvänd. Det är som om jag äntligen blivit plågsamt medveten om min blyghet. Den har erövrat mig.
Nu syns det mig som om jag glömt bort mig själv, som om det jag som ler på de tidiga fotografierna är jag medan den smärtsamt bortvända är någon annan. Men vad jag känner för henne, jag önskar jag kunde ta henne i mina armar!
För nu har jag blivit mig själv igen. Jag förvandlades, blev osynlig. Och sen förvandlades jag igen, blev synlig. Först blev jag kvitt tandställningen. Sedan glasögonen. Sedan den bortvända blicken. Många år senare kunde jag tänka: jag duger så här.
Känner du någon som är bortvänd? Kan du se länge på henne? Precis så förtjust som om du var på väg att ta ett fotografi på ett barn som gör glada grimaser.
