En av bokens författare inleder sitt kapitel med en utläggning om veden. Det låter lagom träskalligt, men denna vinter har veden upptagit en rätt stor del av min energi och tankeverksamhet. Jag känner samhörigheten.
Den här vintern har snön legat tung över träden och böjt dem över vägar som blivit oframkomliga. Vägen till svärföräldrarnas sommarstuga var speciellt utsatt. Som den raske yngling han är grabbade svärfar motorsågen och röjde upp vägen vartefter träden vek sig över den. Han ställde den retoriska frågan om jag vill ha ved. Han vet ändå svaret. Jag har matat mina kakelugnar med åtskilliga träd han fällt på sin tomt under åren.
Men i vinter höll det på att bli för mycket av det goda. Vedtillgången har varit exceptionellt god. Det har lett till att lagren är överfulla och jag får börja hitta nya platser på tomten där jag kan trava upp veden.
Saken blir inte bättre av att ett okänt antal okluvna klabbar ännu gömmer sig under snön längs vägkanten.
Sedan har jag ju björken och alen som ligger på den egna stugtomten och väntar på yxan. Plus björken som svärfar fällt på sin tomt. Och alla tjugo björkar han ännu planerar att fälla.
Det blir inte ved av träden genom att tänka på dem. Det är bara att hugga i.
Veden värmer flera gånger om, brukar man säga. Jag vet.
