Världen skälver till under de nordiska fötterna. Vi som är vana att gå omkring på gatorna med öppen blick. Vi som skryter med att våra statsmän minsann kan röra sig bland vanligt folk. Nu är rädslan här. Vi sneglar på killen med pipskägg i metron. Våldet göder den oro som får folk att skippa masskonserten och bokhandlare att tveka att ställa ut kontroversiella titlar i skyltfönstret.
Jag har fortfarande svårt att smälta den webbaserade skvallerbyttan Kantelupukki, för anonyma anmälningar av skolor och lärare. Det får absolut inte förekomma tvång till religionsutövning i skolan. Men vi har professionella lärare och läroplaner och en öppenhet där man kan och får diskutera sådant. Det jag har emot Kantelupukki är att den bygger på rädsla.
Du ska vara rädd för religionen, som ogripbart och våldsamt tränger sig på.
Du ska vara rädd som lärare för att bli angiven.
Det finns ingen anonym tjänst för mig om jag vill anmäla den taskiga matematikundervisningen, men religionen har farligstämplats.
Rädsla har aldrig varit grogrunden för goda samhällen. Den har byggt nationer där människor har övergett det genuint mänskliga, och där angiveriet och obarmhärtigheten råder.
När vi inte längre vågar tala om vad vi tror på, om våra olikheter och våra övertygelser, börjar vi misstänka varandra.
Vi är redan där.
