1900-talet blev ekumenikens århundrade, inte minst genom den rikssvenske ärkebiskopen Nathan Söderblom. Biografin över honom recenseras i det här numret av ärkebiskop emeritus John Vikström, som i sitt eget livsverk har lämnat tydliga spår i det ekumeniska arbetet i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Ekumenikens arbetare får finna sig i att jobbet är långsamt och segt. Det kan ligga år av förhandlingar bakom dokument, som för allmänheten kan tyckas världsfrånvända och abstrakta. Ändå har de ofta i det långa loppet konkreta följder i människors vardagsliv, när gränser suddas ut.
Det kan handla om makar som officiellt –inofficiellt låter kloka präster oftast bli att fråga vem som hör vart – får rätt att gå upp till samma nattvardsbord. Eller som i Borgådeklarationen, om den kyrkogemenskap där ett antal länders stora protestantiska kyrkor förbinder sig att se och behandla de andra kyrkornas medlemmar som sina egna fullt ut. Det innebär rättigheter när det gäller vigselrätt, fadderskap, valbarhet och rätten att verka som präst i en annan kyrka.
Vid sidan av den kyrkliga diplomatin, en slags ”utrikespolitik” om man så vill, har folk naturligvis alltid gjort som de velat. Medan ekumenikerna långsamt byggt broar mellan flodbankarna, har många redan simmat eller vadat över i sitt dagliga liv.
Den så kallade vilda ekumeniken fungerar regellöst, där människor mött människor över samfundsgränserna, i böne- och diskussionsgrupper och framför allt i familjer med makar från olika samfund.
Det ena gör ändå inte det andra obehövligt. Ekumeniska rådet i Finland har till exempel särskilt uppmärksammat interkonfessionella äktenskap i sin familjebok och med råd till medlemskyrkor och -samfund om hur de respektfullt kan behandla dem som bygger en familj med två olika trostraditioner.
En viktig insikt för det ekumeniska brobygget, vare sig det handlar om deklarationer eller var ens barn ska gå i kyrkan är att se att det finns mycket gemensamt. I kristendomen faktiskt det mesta. Förståelsen blir däremot inte hel om man inte samtidigt erkänner olikheterna, det som skiljer. Där kommer behovet av respekt in.
Den tredje insikten är den som de brinnande ekumenikerna tagit som sin uppgift. Till skillnad från det ”who cares” som axelryckningarnas tidevarv förespråkar, så spelar människans tro faktiskt en roll, ibland till vardags, ibland på mellankyrklig nivå. Stillsamt fortsätter ekumeniken i bakgrunden med att röja onödiga hinder ur vägen.
