Redan som treåring meddelade han att han inte gillar änglar. Några år senare minns han att han satt i kyrkan och kände att de vuxna ljög. När han insåg att de själva trodde på vad de sa kände han ångest.
Det kan tilläggas att familjen Raittila-Kankare varit öppen för andra livsåskådningar och aldrig tvingat in barnen i en trångsynt andlighet. Det oaktat vägrar sonen idag sätta en fot i kyrkan, till och med då syskonbarn ska döpas eller då någon släkting gifter sig.
Den här artikeln tänker jag på vid sonens säng om kvällarna. Jag ber aftonbön, han påpekar med jämna mellanrum att han inte är säker på att han tror på Gud. Vi ber om något, bönesvaret kommer, följande kväll vill jag tacka.
Han ser på mig med stadig blick. – Är du säker på att det inte hade hänt ändå? frågar han.
Han är ett mycket logiskt barn. Han vill veta hur jag kan veta att Gud finns. – Jag känner det! säger jag. – Jag känner ingenting, svarar han vänligt.
Och jag tänker att det får gå hur det går, men än så länge ber vi varje kväll. Jag tänker att vad som än händer har han åtminstone dessa minnen: nattlampans sken, att vi berättar om vad vi tror på, att vi tackar för dagen. Det är det som kallas religionsdialog.
