I en annan humorproduktion på YLE har två nyländska framstående komiker under hösten också roat sig med att tidvis tala dialekter. Inte särskilt ofta, men då de vill verka riktigt enfaldiga och gärna också religiöst insnöade. Det är också roligt, men eftersmaken inte fullt lika angenäm.
I få andra verkligheter än den finlandssvenska verkar det vara av så stor vikt att i de offentliga rummen täppa till de språkliga variationerna. Och när de väl släpps fram överdrivs de ofta eller till och med förnedras. Lite som gamla tiders cirkusar där missfoster, som annars fick sitta instängda, kunde tas fram till allmän beskådan när man ville roa sig.
Man borde inte behöva påpeka att språkgrupp (eller kulturellt ursprung för den delen) inte har något med intelligensnivå att göra. Svenskfinland vore däremot en roligare plats om alla vi som talar en dialekt, gjorde det oftare och frimodigare.
