Det är värre än ironi. Det är djupt tragiskt.
Flera år har det talats om att samlevnadsdiskussionen kommer att bli den stora utmaningen för kyrkan, och att det vore bättre att förekomma än att förekommas. Att kyrkan själv ska ha klart för sig vilken väg den ska ta och inte finna sig driven mot ett färdigt beslut. Så hur blev det så här? Vad kunde ha gjorts annorlunda? Nu är brytningsskedet ett faktum och kyrkan börjar en tuff rond i sin överlevnadskamp som folkkyrka.
Den enorma polariseringen ju närmare omröstningen det led tappade alla nyanser. Jonas Jungar, redaktionschef på YLE nyheter, reflekterar modigt över den mediala självkritiken. Frågan om en könsneutral äktenskapslag fick ett symbolvärde med en laddning mycket större än själva saken. Där hade ja-sidan det klara övertaget med oemotsägbara argument: ”Är du mot kärlek. Tja, vad säger man” konstaterar Jungar.
Obönhörligt sorterades folk in i två kategorier där alla de som låg däremellan tystnade allteftersom diskussionen blev allt hätskare.
Frågorna om det går att hitta en tredje väg att garantera alla finländare något så självklart och grundläggande människovärdigt som en jämlik samlevadsform sköljdes bort. Samma tudelning skedde i kyrkan, där de som öppnade munnen snabbt stämplades som antingen homolobbyister eller fundamentalister.Det har rivit djupa sår i kyrkans gemenskap.
Mitt emellan polerna låg en stor och tyst skara med sympatier åt bägge hållen. Det var en grupp som ser gamla sanningar falla: tron på välfärdssamhället, tron på närdemokratin, tron på ekonomin. För dem kan kyrkan ha varit den sista bastionen. Att Kari Mäkinen i det läget går ut och signalerar att också kyrkan står inför omvärdering – vilket i och för sig är alldeles uppenbart och sant – kan ha uppfattats som ett slags moraliskt kontraktsbrott. Teorin stöds av den preliminära uppgiften om att de som lämnat kyrkan är nya grupper, medelålders landsortsfolk. Biskoparna Vikström och Häkkinen vädjade i helgen till kyrkans medlemmar att fortsätta älska sin kyrka - inte sin drömbild av den – och att i respekt för olika åsikter fortsätta bygget tillsammans. Det var en viktig markering.
Det är nämligen en frestande tanke att det vore skönt om åsiktsmotståndarna valde att ta sitt pick och pack och gå. En enklare och trevligare kyrka så, kan man tycka. Ingenting kunde vara mer fel. Den kyrkan är fattig och utarmad och är ovärdig sitt namn. Det finns en sanning som tål att upprepas, särskilt nu framöver: kyrkan är inte en åsiktsgemenskap. Kyrkan är en trosgemenskap, vars enda grund är Kristus.
