Vad har jag då lärt mig av Sibirien efter att ha besökt denna ur finländsk synpunkt historiskt både ökända och okända, mytiska och mystiska plats?
De flesta finländare lever, liksom jag gjorde, i tron att det är kallt i Sibirien. De södra delarna av Sibirien ligger på samma breddgrad som Köpenhamn. Eftersom det är inlandsklimat så blir det kallt där. Men i oktober var det några grader kallare än hemma. Sibirien är dock stort och klimatet varierar.
Landskapet är otroligt vackert. Det påminner om Toscana; kullar och träd i rader. Björkarna har planterats för att förhindra att snön yr fram och tillbaka över fälten. Längst borta i horisonten reser sig bergen. Färska spår av björn såg vi i bergen. Sannolikt hade vi skrämt upp björnen. Men björnspår ser man ju allt oftare på hemmaplan också.
Livet på landsbygden i Sibirien liknar livet på landsbygden överlag i Ryssland. I byn vi bodde i finns rinnande vatten, elektricitet och toaletter.
Vattnet rinner ur två brunnar på byavägen. Ur den ena brunnen rinner vattnet ur en slang rakt ner i leran på vägen. Toaletterna består av fyra hål i golvet i ett utedass. Elektricitet finns så mycket man vågar använda. Använder man för mycket börjar det slå gnistor om ledningarna, för några säkringar finns inte.
Sibirien lärde mig framför allt att vara tacksam till Gud över det välsignade liv han gett oss här i Finland.
