Fontana Media och Kyrkpressen har varit med på mässan i många år, och vi står där också i år i den finlandssvenska atollen och den svenska Bokboulevarden.
Mellan scenerna löper de rutinerade intervjuarna i halsbrytande kast – allt avhandlas: från renovering till smuggelsprit eller ögonoperationer i Afrika.
”Vem är författaren och vem är illustratören?” undrar en knatte som fingrar på Monica Vikström-Jokelas nyutkomna Bärtilbok. Knatten har liksom resten av den svärm som nyss dragit in i vår monter i uppdrag att fylla i en frågesport som handlar om böcker och författarskap.
Det slår mig att det här kulturveckoslutet kring boken för många finlandssvenskar fyller samma funktion som stafettkarnevalen. Vi möts, vi är många, vi är brokiga, vi läser, skriver och vi finns.
Till de mest populära scenprogrammen blir det sådan trängsel att också de förbipasserande tvingas armbåga sig genom det ”svenska”. Då, som så sällan händer, då syns vi också på riktigt, mer än vanligt.
Det gör gott inombords, för man blir så trött och ledsen av pratet om hur vi sjunker och förtvinar. Hallåhejsan, här är vi ju i alla fall!
Därför är det som det ska vara att tron också syns i vimlet, med präster på scenen, kyrkkaffe i knuten och författare med himlen runt hörnet.
