Högst sannolikt kan sådant härledas ur – och föras vidare genom – arvsmassa och miljö. Jag ser mig själv i min egen son, och jag har växt upp med en pappa som delar detta samtidigt svaga och starka med oss.
Pappa kom ofta in från ritbordet till middagen och stirrade med frånvarande blick framför sig tills mamma – med en röst fylld av lika delar skratt och medlidande – frågade var han befann sig. Samma frånvarande närvaro har jag återfunnit mig i de otaliga gånger när jag varit mitt uppe i sådant som krävt hela mig där och då, och som inte alldeles enkelt förstår nyttan av primära behov som mat och sömn.
Denna del av mig färgar också av sig på det som utgör min vardag. Det blir väldigt mycket antingen eller, av eller på. Jag är tvungen att uppbåda en enorm viljestyrka för att sätta mig ner med en hög räkningar, eller för att fylla i en blankett som ska skickas in nästa dag.
Jag förhalar tills det är på vippen till för sent, men när jag väl skiftat fokus går det undan. Efteråt funderar jag ännu en gång på varför jag lade så mycket energi på att samla kraft i stället för att ta tag i själva uppgiften. Då för jag ett utvecklingssamtal med mig själv, och bestämmer mig för att från och med nu inte låta ofrånkomliga uppgifter ligga och vänta i onödan, utan ta itu med dem genast. Distribuera dem jämnt över vardagens tidsaxel.
Några dagar senare, när jag hämtar posten och hittar nya räkningar eller annat som kräver uppmärksamhet från min sida, då är min återfunna insikt som bortblåst. Allt hamnar i en oöppnad hög på skrivbordet. Jag ser högen växa varje dag, bortkopplad där jag enligt förnuft och rationalitet borde vara åtminstone delvis närvarande. Nu fokuserar jag på något annat, bara på det.
Präktighetsbulletiner uppmanar oss att definiera våra dåliga sidor och jobba på dem. Människan är mera komplex än så. Svagheten behöver få vila i nåd, förlåtas, bli stark.
När jag med en blandning av beundran och avund betraktar mina vänner som håller flera bollar i luften samtidigt (jag känner uppriktigt sagt ingen som är så dålig på det som jag) så brukar jag trösta mig med att ta den enda boll jag kan se, kasta den så högt som möjligt, inte släppa den med blicken för en sekund, och inte vila förrän jag fångat den i mina händer. Och när jag gör det känns det riktigt. Det är mitt sätt att inte vara likgiltig utan leva helhjärtat.
