Ja, vad tänkte jag på? Svaret är väl snarast att jag inte tänkte. När jag sedan satt där och grubblade över Guds allmakt och den fria viljan och Guds hemliga natur ville jag bara ge upp.
Jag har aldrig haft någon särskild längtan efter att tänka logiskt på min tro, att minutiöst utreda vad jag egentligen tror på, vad den kyrka jag tillhör egentligen tror på. Så här kändes det: ångest, ångest, ångest.
Men efter ångesten kom ett lugn. För det första kändes det trösterikt att lidandet har bekymrat kyrkans män och kvinnor sedan begynnelsen. Stigen är alltså ordentligt upptrampad.
För det andra kändes det trösterikt att svaren inte är tvärsäkra. Det finns inget så innerligt skrämmande som tvärsäkra svar på svåra frågor.
Och det märkliga hände: efter att jag skrivit om lidande och ondska kändes det faktiskt lättare att förhålla sig till dem.
Nej, jag vet fortfarande inte precis varför så många lider så mycket i en värld som jag tror att styrs av en allsmäktig Gud. Men på något vis kan jag leva med tanken så länge Gud finns.
En kväll läser jag något som känns sant. Biskop emeritus Martin Lönnebo skriver: ”Detta är öknens största prövning, kan jag lita på Gud även när det inte tycks finnas hopp längre? Jo, tro är ytterst att tro, när det är omöjligt. Detta är tro förvandlad till yttersta kärlek.”
