Men allt det där tragglandet satte vissa spår i hjärnans skrymslen även om jag länge upplevde att jag egentligen inte kunde tala tyska. Ända tills jag förra sommaren upptäckte att tyskan var det enda språk jag och en rumänsk rumskamrat hade gemensamt under vår veckolånga vistelse i samma rum. Plötsligt hände två saker mer eller mindre samtidigt: Jag talade tyska, om än vare sig vackert eller korrekt, och jag kände en överraskande stor tacksamhet gentemot det finländska skolsystemet som erbjudit mig möjligheten att läsa ett tredje främmande språk på skoltid.
Jag vet att det här kan låta präktigt så att det skriker om det, men jag säger det ändå: Det kommer sannolikt aldrig en tid senare i livet när man serveras så mycket språkundervisning helt gratis. Och oavsett om man kommer att jobba med matematik, psykologi eller träslöjd i sitt yrkesliv kommer man alltid att behöva kommunicera med andra människor.
