Följderna av det världspolitiska schackspelet mellan EU, väst och Ryssland är därför hisnande.
I ett framrusande minne står jag i apelsinlunden där vi i somras plockade så mycket vi ville. Under träden gick ägarinnan med en lunsig hundvalp i hälarna. Hon tillbringade varje dag där i solen, vattnade, ansade, skördade. Vart tar hennes apelsiner vägen i höst? Och odlare finns det närmare än så: mjölkbönder, sädesodlare, tomatodlare …
EU:s krisfond för matproducenter som drabbas går på 420 miljoner. Enbart Litauens Rysslandsexport är mer än det dubbla. Vi har ett rejält europeiskt slagsmål om pengarna att vänta. Franska äppelodlare sneglar med förfäran på den osålda polska jätteskörden.
Vad händer med all maten? Det färskaste förstörs inom några dagar. Det är bara att jämföra med processerna i vårt eget kylskåp. I solidaritetens och marknadsekonomins namn finns det tryck på att den mat som kompenserats borde förstöras, för att inte spoliera priserna för andra.
Elda upp en sedel – och du bränner bara konvention i form av en bit papper. Förstör en prima skörd – och du offrar år av arbete, omsorg, längtan och glädje. Inte bara din, utan hela världens. Deras som har och deras som saknar.
Det är synd. Kanske den största synden.
