En kort stund kan jag reflektera över att det här sannolikt är en sommar som vi i framtiden kommer att minnas för den ack så kalla inledningen men också för den ack så långa perioden av värme som sedan följde.
Men när jag sitter på båtdäcket under kvällshimlens pastelltoner och ser skärgården passera förbi och fastlandet närma sig, då känns tanken på att det någonsin ska bli höst och vinter alldeles främmande. Inta kan det ju falla snö över det här landskapet – det vore ju befängt!
Vi lever i ett hörn av världen där klimat- och ljusförhållandena rör sig mellan två ytterligheter. Hösten och våren kan jag leva med som övergående fenomen, en sorts transportsträckor mot den ena eller den andra av ytterligheterna. När november är som slaskigast längtar jag efter snön, när april mest består av vinterns damm som virvlar runt i kalla vindbyar tänker jag på att världen snart grönskar igen.
Men sommarens stora överflöd av ljus och värme förankrar mig i nuet på samma sätt som midvinterns snö och kyla. Må vara att förankringen mest är av den uppgivna sorten vintertid, men uppgivenheten kommer ur samma fenomen: Min omgivning är så kall och så mörk att jag får svårt att föreställa mig att den faktiskt kommer att förändras. Att den bara några månader senare kommer att vara ljus och varm och alldeles obekymrad.
