Hur skriver man om lycka utan att det blir ointressant och endimensionellt? Det är ju så ofta som de kloka tankarna och de betydelsefulla erfarenheterna föds när livet bjuder på motstånd. Och lyckan, skör som den är, är minst lika svår att prata om som att fånga på papper. Hur ska folk svara om jag entusiastiskt utropar: ”Jag är så lycklig!”? Blir det inte lite anspråksfullt? Lite pinsamt?
Men lyckan är inte endimensionell. Den har sin språngbräda i att man någon gång känt helt annorlunda. Att man kanske stretat i motvind, haft en klump av oro i magen eller kanske inte känt något alls. Min lycka upplever jag dessutom som en gåva, inslagen i färggrant papper och överräckt i tystnad, av någon som just då och just där vill mig riktigt väl.
Så välkommen den blomstertid, med överdådig grönska, avslöjande ljus och överdriven prakt! Jag är beredd! För jag är lycklig, högljutt, skamlöst och inte minst tacksamt.
