Föräldrasnacket i dag handlar allt som oftast om de tuffa kraven på dagens unga. Vi sneglar på hemuppgifterna, föredragen, projektarbetena och undrar förläget om det faktiskt inte var lite lättare förr.
Valmöjligheterna har ökat och vägskälen där de unga ska fatta beslut verkar ha krupit ner i åldrarna. Det finns en tydlig medvetenhet om att man kämpar om studie- och arbetsplatser. Och den kapplöpningen kommer in tidigt. Rätt tillvalskombination, tillräckligt bra betyg, rätt gymnasium eller yrkesskola … så snart en utmaning är avklarad väntar nästa bakom kröken.
Vid sidan av skolan och eventuella fritidsintressen finns den grundläggande mänskliga längtan efter en gemenskap. Vänner ger vardagen mening och alla behöver spegelbilder, livet igenom.
Samtidigt är de sociala kraven också hårdare numera. Det finns möjligheter att vara uppkopplad dygnet runt. Med möjligheten väcks förväntningarna på en ständig närvaro – och i kombination med en pressad tidtabell kan det ibland bli för mycket. Verkliga vänner är dunderhonung. De kan hjälpa en över ett uselt provresultat eller en jobbig period. Men som ung är man också exponerad – eller upplever sig vara det – för en stor och kräsen publik. Det gäller att bjuda den gruppen på sina allra bästa sidor, dygnet runt. Det kan komma en dag när man inte längre orkar vara trevlig, cool och slagfärdig utan bara känner sig dödstrött och tom.
Eller så saknar man de talanger som krävs för att klara av att underhålla den offentliga jag-fasaden.
Och då?
Vad händer då?
Självskadebeteende av olika slag är ett nödrop som kräver en reaktion. Det är ett utslag av kollektivets sjukdom i individens kropp. Det är våra sår den unga rispar i sina handleder. Därför går det inte att vända bort blicken.
Det hela handlar om balans. Här spelar åldern ingen roll. Konsten att kombinera allt det man ville med allt det man måste är svår. Samtidigt borde balansgången inte ske på bekostnad av det som ger en kraft: vänner, skratt och sådant som inte värderas i pengar. Hur bra har vi vuxna varit som förebilder?
Nu börjar den säsong där kyrkan under sommarmånaderna har intensiv kontakt med majoriteten av fjorton- och femtonåringarna. Det är ett tillfälle att tala om annat än prestationer och det som går att mäta i tid och pengar. Men det går inte att blunda för om någon i gruppen med sin egen kropp vittnar om att hon har tappat tron på en sådan tillvaro. Vi måste få större sakkunskap att möta den sortens vanmakt.
Låt kyrkan vara den plats där det med stadig och trovärdig röst förkunnas att du är så mycket mer (värd) än det du gör.
